Hjulbenthet
Från Rilpedia
Hjulbenthet (O-ben, lat. genu varum, plur. genua vara), deformitet i benen, karaktäriserad därav, att vid stående med sträckta ben och fötternas insidor emot varandra ett avsevärt avstånd förefinnes mellan knäna. Detta kan bero dels därpå, att lårets och underbenets skelettben (lårben, skenben, vadben) förlorat sin normalt tämligen raka form och blivit bågböjda med konkaviteterna mot varandra eller också på vinkelställning i eller bredvid själva knäleden, så att underbenet avviker från lårets riktning inåt. I bägge fallen beror deformiteten merendels på engelska sjukan, som under en tidig period av tillväxten gjort benen mindre motståndskraftiga ej blott mot den vanliga belastningen av kroppstyngden, utan även mot andra funktionella krafter, såsom muskulaturens formbildande inverkan på de växande benen. Dessa deformiteter efter engelska sjukan är oftast dubbelsidiga och tämligen symmetriska. Mindre ofta uppträder hjulbenthet som följd av lokala fel i knäleden, såsom olycksfallsskador, svåra ledgångssjukdomar, tumörer m. fl.; den är då i regel enkelsidig. Särskilt efter svårare brott i knäledsregionen kan en dylik felställning trots omsorgsfullaste vård uppkomma och vålla allvarlig bestående invaliditet. Som rent funktionell deformitet, yrkesdeformitet, kan hjulbenthet uppträda hos ryttare, särskilt om ridningen börjats tidigt i barnaåren och övats till överdrift ("kavalleristben", "ryttmästarben"); i dessa fall är deformiteten symmetrisk på båda benen.
Af engelska sjukan föranledd hjulbenthet går i ej alltför höggradiga fall under den fortsatta tillväxten tillbaka så mycket, att någon egentlig vac-ställning eller annat men ej blir följden. En ringa grad av deformiteten står dock i regel kvar och kan genom de ogynnsamma belastningsförhållandena vålla senare funktionella besvär och deformiteter i fot-, knä- och höftled, liksom även en lindrig grad av kvarstående hjulbenthet ofta ånyo ökas vid högre ålder. I höggradigare fall måste deformiteten i tid korrigeras, hvilket numera sker fortast och bäst på operativ väg med osteoklasi eller osteotomi; äldre tiders behandling med skenor eller bandage av olika slag är föga effektiv, dessutom långsam och besvärlig. I andra former av hjulbenthet kan bandagebehandling bli nödvändig för att upphjälpa en dålig stadga i knäleden och förhindra deformitetens fortskridande.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
