Svenska Helsingforskommittén
Från Rilpedia
 |
Denna artikel kan behöva städas upp för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera frågan på diskussionssidan. |
Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter är en icke-statlig, politiskt och religiöst oberoende människorättsorganisation, som arbetar för yttrandefrihet, rättssäkerhet och mot diskriminering i Sverige, det forna Sovjetunionen och på Västra Balkan. Organisationen styrs av Robert Hårdh (generalsekreterare) och Percy Bratt (ordförande).
Innehåll |
En rörelse växer fram
I början av 1970-talet inleddes en serie konferenser om säkerhet och samarbete i Europa. Öst- och västmakterna hade vid den tiden fortfarande inte enats om ett fredsavtal efter det andra världskriget. De landgränser som de facto hade uppstått som en följd av kriget hade inte heller fastställts. Efter flera år av hårda förhandlingar undertecknades ett avtal i Helsingfors 1975. Totalt 35 stater i Europa, alla utom Albanien, samt USA och Kanada enades om de slutliga formuleringarna. I detta dokument, det så kallade Helsingforsavtalet, sägs uttryckligen att respekt för de mänskliga rättigheterna är en förutsättning för fred och vänskapliga relationer mellan staterna. Många diplomater och politiker i väst betvivlade med rätta att Sovjetunionen och andra stater bakom järnridån skulle respektera avtalet i fråga om mänskliga rättigheter. Föga anade de den betydelse avtalet skulle komma att spela. Året efter Helsingforskonferensen bildades Moscow Helsinki Group. Tolv män och kvinnor tog på sig att rapportera om Sovjetunionens brott mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsförsvararna hade nu ett internationellt dokument att stödja sig på, som Sovjetunionen förbundit sig att följa. Rapporterna spreds till alla stater som skrivit på dokumentet, inklusive den egna. Medlemmarna förföljdes, fängslades och sändes i yttre exil eller till Sibirien. Men initiativet spred sig. Under åren som följde bildades nationella Helsingforskommittéer i de flesta länderna inom Warszawapakten. Polens människorättsförsvarare samlades i det som senare kom att bli känt som Solidaritet och i Tjeckoslovakien bildades välkända Charter 77. Helsinki Watch (senare Human Rights Watch) är den amerikanska medlemmen i Helsingforsfamiljen. Tillsammans arbetade de för mänskliga rättigheter på den internationella arenan.
Svenska Helsingforskommittén grundas
Svenska Helsingforskommittén bildades 1982. Huvudsyftet var att stödja utsatta människorättsaktivister bakom järnridån, att uppmärksamma förföljelserna av dem samt att kräva att de som var fängslade skulle friges och deras rättigheter respekteras. Samma år grundades den Internationella Helsingforsfederationen, en paraplyorganisation med syfte att samordna opinionsarbetet och stödja samarbetet mellan öst- och västkommittéerna. Gerald Nagler blev dess första generalsekreterare.
Sveriges alliansfrihet gjorde att representanter för Helsingforskommittén relativt enkelt kunde få visum till Sovjetunionen och andra östländer. Ett mycket omfattande opinionsarbete tog sin början. Kommittén reste regelbundet till östländerna, tillsammans med svenska parlamentariker, jurister och framstående vetenskapsmän, för att på bred front verka för en förändring. Efter varje resa organiserade kommittén presskonferenser och skrev uttalanden om situationen. Och intresset var stort. Helsingforskommittén stöddes av Sveriges politiska, kulturella och vetenskapliga personligheter. Det gick inte längre att blunda för vad som hände bakom järnridån. Helsingforskommittéernas samlade ansträngningar, i öst och i väst, började efterhand ge resultat. Sovjetunionens brott mot de mänskliga rättigheterna slogs upp allt större i såväl europeisk som amerikansk press. Det blev allt svårare för Sovjetunionen att upprätthålla goda relationer med västmakterna utan att förbättra sitt agerande på människorättsområdet.
Daniel C Thomas argumenterar i artikeln ”Human Rights Ideas, the Demise of Communism, and the End of the Cold War” (i Journal of Cold War Studies Vol 7, No 2, våren 2005) att den ökade medvetenheten generellt kring idéer och normer rörande mänskliga rättigheter i hög grad bidrog till att bland andra Michail Gorbatjov intresserade sig för politiska reformer. Detta ledde i sin tur till en upptrappad reformering av Sovjetsystemet och så småningom till enpartisystemets fall.
Efter Berlinmurens fall skiftade Helsingforskommittén gradvis fokus och arbetssätt. Upplösningen av det före detta Jugoslavien och de efterföljande krigen under 1990-talet fick oss att inleda ett arbete på Västra Balkan som kom att bli mycket omfattande. Helsingforskommitténs arbete syftade i första hand till att stödja de goda krafter som fanns och skapa förutsättningar för fler och oberoende informationskällor som kunde balansera den officiella bild som förmedlades. De statskontrollerade medierna användes i alla de jugoslaviska republikerna som en del i krigföringen för att piska upp hatet mellan folkgrupperna.
I Balkankrigens spår
Professionella och oberoende medier är en förutsättning för demokratisk utveckling. Flera av de medier Helsingforskommittén samarbetade med från start har utvecklats till professionella och starka röster i sina länder. Bland dem finns tv-stationen ATV i Bosnien-Hercegovina, tidningarna Dani (Bosnien-Hercegovina), Danas (Serbien) och Vijesti (Montenegro) och nyhetsbyrån Beta (Serbien).
Kommitténs samarbete med kulturinstitutioner, som Centre for Cultural Decontamination och Rex Cultural Centre i Belgrad, Serbien, har syftat till att med utgångspunkt i film, teater, böcker, etc, ifrågasätta invanda föreställningar och väcka en diskussion om de mänskliga värden som lätt glöms bort, i synnerhet i konfliktsituationer. Kulturprojekt har använts till att utmana människors rädsla och fördomar, såväl under brinnande krig som under de svåra efterkrigsåren.
Helsingforskommittén har samarbetat med – och i vissa fall varit med och grundat – organisationer som erbjudit kostnadsfri rättshjälp till människor vars rättigheter kränkts. Organisationen initierade och byggde upp nätverket Committees for Human Rights in Serbia som finns representerat i sex städer i Serbien. I Montenegro startade Helsingforskommittén Legal Aid Centre, den enda organisation i landet som erbjuder kostnadsfri rättshjälp till offer för tortyr, diskriminering och annan kränkande behandling. En annan partnerorganisation är Vasa Prava, som har rättshjälpskontor på 16 platser i Bosnien-Hercegovina och hjälper 10 000-tals människor varje år. I Kroatien har samarbetet med Dalmatian Solidarity Committee och Kroatiska Helsingforskommittén möjliggjort stöd och hjälp till återvändande serber som flytt under kriget.
I grund och botten är rättshjälp något staten borde tillhandahålla. Därför har Helsingforskommittén arbetat med att ta fram lagförslag som reglerar statens ansvar att erbjuda kostnadsfri rättshjälp. I flera av länderna på Västra Balkan har vi dessutom bedrivit ett påverkansarbete för att få lagförslagen antagna av ländernas parlament. Men att få lagar antagna är bara första steget. Arbetet med att granska hur lagar efterlevs i praktiken, som till exempel lagen om tillgång till offentliga dokument, har varit betydelsefullt och på kort tid lett till konkreta resultat. Kommittén och dess samarbetspartner har vunnit flera unika mål, bland annat mot säkerhetstjänsterna i Serbien och i Montenegro, och förpliktigat dem att lämna ut information som de tidigare per automatik hemligstämplat. Den här typen av lagstiftning är av central betydelse för att myndigheter ska kunna granskas och ställas till svars.
I Helsingforskommitténs arbete mot diskriminering utbildas minoriteter om deras rättigheter och om hur frivilligorganisationer kan arbeta för att bevaka och säkerställa minoritetsgruppens rättigheter. Det bedrivs ett påverkansarbete för att förändra majoritetssamhällets attityd till minoriteter, såväl etniska som personer med funktionshinder samt homo-, bi- och transsexuella personer. I alla länder där Helsingforskommittén arbetar har organisationen initierat framtagandet av övergripande lagstiftning mot diskriminering.
Rättigheter ifrågasätts
Helsingforskommmitténs arbete för mänskliga rättigheter i Sverige har genom åren resulterat i ett antal rapporter och parallellrapporter, uttalanden och seminarier. Detta för att påverka beslutsfattare och för att göra allmänheten medveten om omständigheter som äventyrar deras rättigheter. Rapporten ”Buggning och hemlig kameraövervakning – Statliga tvångsingrepp i privatlivet” visade på stora brister i medborgarnas rättssäkerhet när de utsätts för hemlig övervakning. Helsingforskommittén bedriver ett kontinuerligt påverkansarbete för att belysa integritetsriskerna i de återkommande förslagen om utökad tvångsmedelsanvändning.
I kommitténs rapport ”Hatets språk – om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet” analyserades den nationella och internationella lagstiftning och praxis som reglerar gränsen mellan yttrandefrihet och hatpropaganda. Den följdes av en enklare skrift ”Hatets språk – frågor och svar”, anpassad till en bredare allmänhet, som diskuterar hur den svåra gränsdragningen har gjorts mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet att säga och skriva.
Sedan år 2001 har den internationella kampen mot terrorism resulterat i flera grova kränkningar av mänskliga rättigheter i Sverige. Helsingforskommittén uppmärksammade tidigt avvisningen år 2001 av Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, bland annat i alternativrapporter till FN:s människorättskommitté och FN:s kommitté mot tortyr år 2002. Kommittén har också framgångsrikt representerat Mohammed Alzery inför FN:s människorättskommitté, som i slutet av 2006 fällde Sverige för att i flera avseenden ha brutit mot det absoluta förbudet mot tortyr. Sverige fälldes även för att inte ha utrett det straffrättsliga ansvaret för kränkningen. Frågan om Sveriges agerande vid utvisningen har också, delvis som ett resultat av Helsingforskommitténs arbete, varit föremål för utredningar i Europaparlamentet och Europarådet.
Granskningen av hur Sverige lever upp till sina internationella åtaganden blir en allt viktigare del av kommitténs arbete. Enligt Helsingforskommittén har Sverige inte undgått att påverkas av den internationella nedvärdering av mänskliga rättigheter som blivit följden av kampen mot terrorismen. Grundläggande och absoluta rättigheter, som förbudet mot tortyr, riskerar idag att åsidosättas när allt kraftfullare åtgärder vidtas mot vad som anses vara säkerhetshot. Rättssäkerheten sätts ur spel när beslut fattas i hemlighet med nationell säkerhet som ursäkt.
