Helgolandøya
Från Rilpedia
Helgolandøya (svenska Helgolandön) är en liten ö i ögruppen Kong Karls land i nordöstra Svalbard. Ögruppen har den största populationen av isbjörn i hela Svalbard [1].
Innehåll |
Geografi
Helgolandøya ligger cirka 295 km nordöst om Longyearbyen och cirka 80 km sydöst om Nordaustlandet i Barents hav i Norra ishavet. Öns geografiska koordinater är 78°47′03″ N 28°39′07″ Ö
Den obebodda ön ligger 2 km söder om huvudön Kongsøya i viken Breibukta [2]:
Ön består av sedimentära bergarter från Mesozoikum och basaltsten och har endast mycket lite växtlighet [3]:
Förvaltningsmässigt ingår Helgolandøya i naturreservatet Nordaust-Svalbard naturreservat [4]:
Historia
Ögruppen upptäcktes möjligen redan 1617 av engelske valfångaren Thomas Edge som då döpte området till Wiches Land [4]. Ögruppen föll därefter i glömska.
1853 återupptäckte norske sälfångaren Erik Eriksen [5] ögruppen igen utan att närma sig den.
Helgolandøya är namngiven efter fartyget som den tyska "Helgolandexpeditionen" 1898 under ledning av Römers och Schauginns använde.
1973 inrättades Nordaust-Svalbard naturreservat [4].
Den 1 juli 1985 instiftades totalt landstigningsförbud på hela ögruppen. Förbudet gäller alla öar och skär och inkluderar även havsområdet 500 meter från land [6].
Källor
- ↑ [1], Svalbard-images
- ↑ [2], Norsk Polarinstitutt, Helgolandøya
- ↑ [3], Spitzbergen.de
- ↑ 4,0 4,1 4,2 [4], Norsk Polarinstitutt, Kong Karls Land
- ↑ [5], Norsk Polarhistorie
- ↑ [6], Norsk Lovdata
- Conway, W. M: No Man’s Land: A History of Spitsbergen from Its Discovery in 1596 to the Beginning of the Scientific Exploration of the Country, At the University Press, Cambridge 1906.
