Från Rilpedia

Helena Munktell svensk tonsättare, född i Grycksbo 24 november 1852, död 10 september 1919.

Helena Munktell föddes på Grycksbo herrgård som yngsta barn av nio till patron Henrik Munktell vid Grycksbro bruk. Fadern var en skicklig pianist, vilket bidrog till att Helena fick en ordentlig utbildning. Modern Augusta och fadern levde i ett disharmoniskt äktenskap, och modern levde därför till stor del i Stockholm. När fadern dog flyttade hela familjen till Stockholm, varifrån modern skötte affärerna.

Helena studerade sång, piano, kontrapunkt och instrumentation för Conrad Nordqvist, Johan Lindegren och Joseph Dente vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Hon fick undervisning i komposition av Ludvig Norman. Man utövade mycket musik i stockholmska hemmet och gav soaréer enligt tidens sed. Modern skötte affärerna från Stockholm, men flyttade med familjen till Grycksbo under somrarna, där musiklivet fortsatte som under faderns dagar.

År 1870 begav sig Munktell med sin mor först till Wien för att studera sång och piano hos elitlärarna, och därefter Italien och Schweiz. I Paris 1877 beslutade hon sig för att stanna och uppträdde som sångerska och pianist. De närmaste två åren studerade hon för Benjamin Godard och Vincent d'Indy. De två skulle bli Munktells största tillskyndare.

Komponerandet tog överhanden och Munktell lät tala om sig för sin skicklighet. Verken blev alltmer uppmärksammade, även om de mottogs med viss kyla i Tyskland och Sverige, där hon hade sin debutkonsert 1885. Sångerna omtalades i Stockholm som innovativa "pärlor". Det var i Frankrike som de stora lagrarna skördades. Där engagerade sig Munktells tidigare lärare d'Indy för att sprida hennes verk. Violinisten George Enescu uruppförde violinsonaten opus 21 i Paris och spelade den senare i Berlin. Hennes opera I Firenze framfördes i Stockholm 1889 och fick beröm när den uppfördes i Frankrike i systern Emma Sparres ateljé. Därmed blev Helena Munktell den första svenska kvinnliga tonsättaren som skrev opera, flera år före Elfrida Andrée.

Munktells stil är inspirerad av fransk nyromantik och är ganska harmonisk och avancerad och tycktes av samtiden djärv. Orkesterstycket Bränningar är typiskt för denna stil. Hon illustrerar vågornas nyckfullhet med orkesterns hela palett och gör ideliga skiftningar i sättet att använda instrumenten och sätta ihop ovanliga kombinationer med dem. Ett ständigt flöde böljar, men kan ibland plötsligt och oväntat stanna upp, som för att understryka naturelementens nyckfullhet. Harmoniskt kommer man att tänka på den sene Wagner och givetvis d'Indy, men även den tidige Skrjabin, men Munktell komponerade självständigt.

Senare i livet, kring sekelskiftet 1900, intresserade hon sig för svensk folkton.

Munktell invaldes i Musikaliska Akademien 1915 och var en av stiftarna till Föreningen Svenska Tonsättare 1918.

Verk i urval

• enaktsoperan I Firenze (uruppf 1889) Text: Daniel Fallström
• Svit för stor orkester (1895)
• Bränningar op 19 (uruppf 1898) Symfonisk dikt
• Dalasvit op 22 (1910)
• Valborgsmässoeld op 24 (1910-talet) Symfonisk dikt

Sånger:

• Fjärran på enslig stig. Text: Daniel Fallström
• Isjungfrun (Polardrottningen; "Där borta i bländande ljuset"). Ballad, text: Emma Sparre
• Majnattsröster ("Hör hur den kallar oss"). Text: Erik Axel Karlfeldt
• Serenad ("Du strålar uppe på balkongen") Text: Daniel Fallström
• Sov, sov ("Sov, sov, sov lugnt"). Egen text.
• Trollmakt ("Se ej på mig"). Text: Emma Sparre

Kör:

• Gammal kaffe- o namnsdagsvisa ("Så få vi")
• Kantat till Kvinnokongressen 21 sept. 1897 ("Framåt vandra") Text: H. Widmark.
• Sång till skogen ("I tårar badad stod").