Ny Demokrati (Sverige)

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Häng med - häng med)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Den här artikeln handlar om det svenska partiet Ny Demokrati. För det grekiska partiet med samma namn, se Ny demokrati (Grekland).

Ny Demokrati (NyD, nyd eller nd) var ett svenskt politiskt parti, grundat 1991 av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.

Innehåll

Grundandet

Idén till en partibildning började med en debattartikel i Dagens Nyheter den 25 november 1990 av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, som kom att gå under artistnamnen "Greven och betjänten". Den 4 februari 1991 grundades partiet vid ett möte i Skara. Partiet var representerat i riksdagen 1991/94, då det fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.

Partiet sades sakna klar ideologisk hemvist och klassades av kritiker ofta som populistiskt och missnöjesparti. Förespråkandet av en restriktivare invandringspolitik gav även beskyllningar om främlingsfientlighet, även om partiet slog ifrån sig sådana beskyllningar.[1]

När det på Sveriges Televisions valvaka stod klart att Ny Demokrati valts in i riksdagen och Wachtmeister och Karlsson kom in i studion lämnade den dåvarande folkpartistiske partiledaren Bengt Westerberg och den dåvarande centerpartistiske partiledaren Olof Johansson demonstrativt samma studio i protest mot detta. Bengt Westerberg har dock senare uppgett till journalisten Geller Tamas att han blivit ombedd att lämna studion av en SVT-anställd, för att ge sittplats åt Karlsson och Wachtmeister. Denna uppgift publicerades i Tamas bok Lasermannen.

Kampanjsången Drag under galoscherna

Under den första valkampanjen gav partiet ut singeln Drag under galoscherna (Häng med, häng med) med "Bert-Ians" (med Paul Paljett som kompositör och främste musiker). Tanken var att låten skulle lanseras via Svensktoppen, men Sveriges Radio satte stopp för de planerna genom att hänvisa till formella skäl.

Riksdagstiden

Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991, 25 riksdagsmandat och sammanlagt 335 mandat på kommunal nivå. Bland de invalda återfanns en rad personer med bakgrund i högerpopulistiska partibildningar, som riksdagsledamöterna Leif Bergdahl och Sten Söderberg.[2]

År 1992 blev det alltmer tydligt att Ny Demokrati valde att satsa på den invandringsrestriktiva linjen med krav på minskad u-hjälp, utvisning av invandrare som begår brott, lån istället för bidrag och tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd. Samtidigt började partiets sönderfall med avhopp från riksdagsgruppen, uteslutningar, besynnerliga medieutspel, skandaler och inre stridigheter.

Sommaren 1993 genomförde partiet en sommarturné, där företrädare som Vivianne Franzén spred främlingsfientliga uttalanden omkring sig.[3] Samma sommar orsakade Bert Karlsson rubriker genom sitt stöd till Ultima Thule.

I oktober 1993 hade stödet till partiet sjunkit till 4,4 procent. Samtidigt blev splittringen mellan Karlsson och Wachtmeister alltmer tydlig. I februari 1994 avgick Wachtmeister som ordförande, och en invecklad offentlig maktkamp utbröt. Wachtmeister lanserade Sten Dybeck som partiledare, medan Karlsson försökte med advokat Pelle Svensson och ekonomen Carl Hamilton. I april valdes dock Harriet Colliander till partiordförande för att i juni under oerhört kaotiska förhållanden ersättas av Wachtmeisters kandidat Vivianne Franzén.

Våren 1994 började Ny Demokrati inleda kontakter med partier som Sverigedemokraterna, Sjöbopartiet och Centrumdemokraterna.[4]

I voteringen om vårdnadsbidrag mot slutet av riksdagsåret 1994 var Ny Demokratis riksdagsgrupp splittrad i tre falanger: en ledd av den nya partiledaren Harriet Colliander röstade för regeringens förslag om vårdnadsbidrag, en ledd av förre partiledaren Ian Wachtmeister lade ned sina röster medan en tredje falang ledd av Bert Karlsson företrädde den tidigare partilinjen och röstade nej.

Under sin tid i riksdagen lyckades inte partiet genomdriva några nämnvärda politiska beslut, men politiska bedömare framhåller att de övriga riksdagspartierna anpassade sin invandringspolitik efter Ny Demokrati. Valet 1994 blev ett fiasko för partiet som bara fick 1,4 procent av rösterna och förlorade samtliga riksdagsmandat. I kommunerna lyckades man bara behålla 53 fullmäktigeplatser i 36 kommuner.[2]

Splittringar och utbrytare

Åren efter 1994 ledde till en allt stadigare nedgång för partiet, som omgav sig med skandaler, processer och kontroversiella utspel. Det hade lyckats behålla vissa mandat i kommunerna på sina håll, men fraktionsstridigheter ledde till att allt fler inom partiledningen hoppade av.

Redan före valet 1994 hade flera lokalavdelningar runtom i landet brutit sig ut och bildat egna partier under andra namn. I juli 1995 bildade Bert Karlsson lokalpartiet Skara Framtid som fick tre mandat. Ian Wachtmeister lämnade också partiet efter valet. På en extra partistämma 18 januari 1997 avsattes Vivianne Franzén som partiledare och i hennes ställe valdes Bengt G. Andersson från Västerås.

I valet 1998 ingick Ny Demokrati, under dåvarande partiledaren John Bouvin, valteknisk samverkan med Konservativa partiet men fick endast 8 297 röster eller 0,15 procent av rösterna.[5]

Den 25 februari 2000 sattes partiet i konkurs av partiledningen. På våren 2002 bildades ett nytt parti med samma namn men med ett annat organisationsnummer. Lars Einar Holm var ledare för denna oregistrerade partibildning som inte fått något genomslag i media. Ny Demokrati fick 106 röster i valet 2002.[6] På kommunal nivå klarade sig partiet i vissa fall längre än vad det gjorde i riksdagen. Från 1991 fram till 2002 hade partiet mandat i Laholms kommun, som efter 1998 var den enda svenska kommunen där partiet fortfarande hade något mandat.

Partiet ställde sedan inte upp i 2002 års kommunval.[7] I en del kommuner återfinns dock rester av Ny Demokrati än idag under olika lokala partibeteckningar, exempelvis Markbygdspartiet, Axel Ingmars Lista - Avestapartiet, Laholmspartiet, Grums medborgarparti och Folkviljan på Orust. Partiet anses numera vara i stort sett obefintligt, och någon verklig politisk verksamhet förekommer knappast längre, även om partiet formellt inte är upplöst. I riksdagsvalet 2006 fick partiet sex handskrivna röster.[8]

Partiledare

Period Namn
1991 Bert Karlsson
1991–1994 Ian Wachtmeister
1994 Harriet Colliander
1994–1997 Vivianne Franzén
1997 Bengt G. Andersson
1997–1998 John Bouvin
1998–1999 Per Anders Gustavsson
1999–2000 Ulf Eriksson

Valresultat

År 1991 1994 1998 2002 2006
Riksdagsval 6,7 % (368 281 st) 1,24 % (68 663 st) 0,15 % (8 297 st) 0 % (106 st) 0 % (6 st)
Landstingsval 0,7 % 1,0 % 0 % (6 st)
Kommunfullmäktigval 3,4 % 1,1 % 0 % (31 st) 0 % (6 st)

Referenser

  1. Ian Wachtmeister i inslaget "Politiker mot rasism" i Rapport i Sveriges Television 31 januari 1992
  2. 2,0 2,1 Populister vill bilda enad front (1997) Expo. (1). På internet 19 april 2003.
  3. Vivianne Franzens uttalanden berörs bland annat i DN 931107 samt på programmet Striptease 930901, hennes påståenden omnämns även i DN 931107
  4. Avslöjande om turerna i Ny Demokrati (1996) Folket i Bild/Kulturfront. (8).
  5. Valmyndighetens redovisning av partiets röster riksdagsvalet 1998
  6. Valmyndighetens redovisning av riksdagsvalet 2002
  7. Slutresultatet för 1998 års kommunalval i Laholm
  8. Valmyndighetens redovisning av partiets röster riksdagsvalet 2006

Externa länkar

Personliga verktyg
På andra språk