Gröna kilar
Från Rilpedia
Gröna kilar benämns de större naturområdena i Stockholms län som gränsar till tätorterna i Stockholm främst då centralorten.
Expansionen av bebyggelse utanför innerstaden har främst skett utefter järnvägar och vägar vilket lett till att mellan dessa uppkommit större grönområden. Dessa grönområden har ofta fått kilform och sträcker sig från närförort utåt till mer obebyggda områden och till och med ren landsbygd. Behovet av fler bostäder utanför den redan fullt bebyggda innerstaden har sedan 1960-talet ställts emot behovet att behålla dessa gröna kilar för att ge goda rekreationsområden och bibehålla korridorer för biologisk spridning så långt in mot stadens centrum som möjligt. Debatten om dessa naturområden intensifierades mot slutet av 1900-talet då även begreppet Grön kil myntades. Som en följd av debatten så har sedan många av grönområden getts officiell fredad status genom att klassas som naturreservat. Klassningen som naturreservat innebär dock inte att för evigt helt fredad natur utan diskussionerna fortsätter både vid behov av större rekreationsanläggningar i naturreservaten som tex ridskolor och vid behov av nya infrastruktursatsningar tex Förbifart Stockholm.
Exempel på gröna kilar är Nackareservatet och Järvafältet.
Definition enligt RUFS 2010[1]
| ” | Tätortsnära regional grönstruktur som är nära integrerad med bebyggelse och infrastrukturen kallas gröna kilar. De inre delarna av kilarna gränsar mot bebyggelsen och ansluter till den lokala grönstrukturen. Kilarnas yttre gränser
följer ofta gränser för riksintressen för naturvård, kulturmiljö eller friluftsliv och de värden som dessa anger. De gröna kilarna består av kilområden och gröna värdekärnor. Värdekärnor är områden som innehåller flera av de ovan nämnda värdena. Kilområden binder samman värdekärnor i kilen. Ett kilområde bör vara minst 500 meter brett. Svaga avsnitt är partier i kilarna där särskild hänsyn eller åtgärder krävs för att stärka kilen som sammanhängande område. |
” |
