Från Rilpedia

GORE-TEX®-membranet är gjort av så kallad ePTFE* (expanderad polytetrafluoretylen PTFE = teflon ) som har mikroskopiskt små porer – 20 000 gånger mindre än en vattendroppe – mellan fibrerna. Porerna är däremot tillräckligt stora för att släppa igenom vattenmolekyler, det vill säga vattenånga. På så vis blir membranet helt vattentätt, men släpper igenom fukt – vattenånga. GORE-TEX®-membranet lamineras mot ett yttertyg som passar det tänkta användningsområdet. Tyget behandlas så att vattendroppar ska ”pärla” sig och rulla av ytan på plagget. Den kommersiella produktionen inleddes 1976. Materialet uppfanns av Wilbert L. Gore, Rowena Taylor, och Gores son Robert W. Gore och namnet kommer från familjen Gores efternamn. Endast ett begränsat antal specialiserade plaggtillverkare har licens att använda Goretexmaterial i enlighet med Goretexs strikta kvalitetsstandarder. Goretex används ofta till skor och andra klädesplagg för att släppa ut svett och släppa in och ut luft.

Goretex lanserades som regnkläder som andas, på svenska konsumentmarknaden blev de vanliga i början av 80-talet. Det stora genomslaget kom dock troligen i och med att friluftsfolk och klättrare upptäckte materialets fördelar vintertid. Vindtäthet, motståndskraften mot fukt och vintertid mot obehaglig isbildning gjorde att andra material (som tätvävd långfibrig bomull ) snart övergavs för Goretex-material. På 80-talet gick det att köpa väven på metervara. Klättrare och andra avancerade friluftsmänniskor sydde egna byxor, jackor, överdragshandskar och sovsäcksfodral väl medvetna om begränsningarna då man som amatör inte kunde täta sömmarna. Det man uppnådde var just vindtäthet och hinder för isbildning. När okunniga började hantera materialet, med orealistiska förväntningar, upphörde Goretex med den fria användningen.

Idag finns Goretex med en bredd av olika vävar för skilda applikationer (töjbart, lätt vindtätt, prasselfritt, lättpackat, extremt vid- och vattetåligt, slitstarkt ).