Go (brädspel)

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Go-spelare)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Ett Go-parti

Go är ett strategiskt brädspel för två spelare. Det är även känt som igo (japanska: 碁), weiqi (kinesiska: 围棋) eller baduk (koreanska: 바둑). Spelet är känt för sin strategiska mångfald trots sina enkla regler.

Spelet spelas av två spelare som omväxlande placerar svarta och vita stenar (spelpjäser som idag främst är gjorda av glas eller plast) på lediga skärningspunkter på ett rutnät av 19x19 linjer. Spelets mål är att kontrollera en större del av spelplanen än motståndaren. En sten eller en grupp av stenar fångas och tas bort om den inte har några tomma angränsande skärningspunkter, vilket resulterar i att vara helt omgiven av stenar av den motsatta färgen.

Spelet uppfanns i Kina för mer än 2 500 år sedan, eventuellt mycket tidigare, och är därmed det äldsta spelet i världen som fortfarande spelas på samma sätt. Spelet var länge ett nöje för den kinesiska eliten och räknades som ett av en lärd persons fyra måsten.

Innehåll

Regler

Alla de vita stenarna befinner sig i atari och kan fångas.
Alla de vita stenarna är fångade och skall genast avlägsnas från brädet.
Alla de svarta grupperna har två ögon och kan aldrig fångas.
Ko - Om vit just har fångat en svart sten vid X får svart inte genast fånga den vita stenen.

Go spelas på ett bräde med ett rutnät av 19 × 19 linjer (för nybörjare används även 9 × 9 och 13 × 13). Spelpjäserna (som kallas stenar och är färgade svarta respektive vita) placeras på skärningspunkterna mellan fyrkanterna i rutnätet, aldrig i rutorna. Man får även lägga stenar på kanterna och hörnen av rutnätet. Stenar som väl lagts ut flyttas aldrig till nya punkter, men kan däremot tillfångatas och avlägsnas från brädet.

Spelet går ut på att erövra så mycket territorium som möjligt genom att inringa tomma skärningspunkter samt motståndarstenar med sina egna stenar. Territorium ger poäng (1 poäng per skärningspunkt) som sammanräknas på slutet plus det antalet fångar du tagit och den med flest poäng har då vunnit. Om (tex) en av vits stenar befinner sig i svarts territorium och ingen av spelarna vill lägga något mer får de plockas bort och tillgodoräknas som svarts fångar. Detta på grund av att det kostar mer för svart att fånga in dem än att inte göra det. Om det uppstår en tvist mellan spelarna får de fortsätta spela, men då utan att passa tills problemet är löst (det blir ingen skillnad i poängen).

Två begränsningar finns var man får spela:

  • Man får inte lägga en sten så att ens egen grupp blir inringad, så länge som den inte dödar en motståndargrupp.
  • Man får inte lägga en sten så att brädet blir identiskt med en tidigare situation (så kallad ko).

Ett vanligt parti utan handikapp börjar alltid med att svart gör första draget på ett tomt bräde. För att kompensera vit för den nackdel det innebär att svart börjar så ges ett antal bonuspoäng som kallas komi till vit. Värdet på komi har varierat ganska mycket genom åren och mellan olika regelsystem och så sent som 2002 höjde det japanska goförbundet sitt komivärde från 5,5 till 6,5 efter en omfattande statistisk studie. I regelsystem som använder det kinesiska sättet att räkna poäng behövs ett högre värde, just i Kina används för närvarande 7,5. Att använda komi som inte är ett heltal gör att partiet inte kan sluta oavgjort (bortsett från om spelarna kommer överens om oavgjort under partiets gång vilket är tillåtet i vissa regelsystem).

Spelets grundregler är relativt få och enkla att lära sig (till skillnad från till exempel schack) men spelet erbjuder ändå hög komplexitet och djup. Antalet möjliga drag har bland annat föreslagits vara så högt som 10365[1] vilket kan jämföras med att antalet elementarpartiklar i det synliga universum uppskattats till mellan 1080 och 1085. Detta leder i sin tur att ingen nuvarande dator (eller ens en tänkbar framtida dator) kan komma i närheten av att testa en bråkdel av dragen på det vis som schackdatorer gör. Istället handlar det om att se mönster, något människor är mycket bra på. De allra bästa go-spelande datorprogrammen idag är ungefär lika starka som en människa som bara spelat seriöst i ett år.

Rank och handikapp

Det finns ett väldigt funktionellt ranknings- och handikappsystem som gör att en nybörjare och en erfaren kan spela jämna och spännande partier. Skillnaden mellan två på varandra följande rankningssteg motsvarar en sten i handikapp. Den svagare spelaren spelar som svart och får det givna antalet gratisstenar utlagda på särskilda punkter vilket räknas som dennes första drag. Rankningen går från 30 kyu (ca.) till 1 kyu och sedan från 1 dan till 6 dan, vinner man EM blir man 7 dan. Vinner man VM kan man även få ett diplom där det står att man är 8 dan. Professionella spelare rankas också från 1 dan till 9 dan men deras skala är endast intern.

Grundläggande strategi och koncept

  • Initiativ, sente, är centralt inom go (motsatsen är gote). Spelarna strävar efter att kunna lägga sådana drag som motspelaren måste ge ett direkt svar på istället för att själva kunna hota tillbaka. För att återta sente är det många gånger värt att offra stenar och/eller lokalt inflytande på brädet.
  • Varje grupp med stenar kan antingen vara levande eller död. En död grupp kan inte räddas från att bli fångad, en levande grupp kan inte fångas. En död grupp behöver inte faktiskt omringas, om den finns kvar vid spelets slut räknas stenarena som fångade av motståndaren. Att i förväg se vilka grupper som kan och inte kan hållas vid liv är nödvändigt för att hushålla med sina drag.
  • Go handlar till stor del om att göra en avvägning mellan att spela stort och att spela säkert. Om man spelar tätt får man i regel säkrare formationer men samtidigt tillåter man motståndaren att skaffa sig inflytande över en större del av brädet. Om man spelar glest får man inflytande över större del av brädet men man blir mer sårbar för attacker.
  • Varje sten som läggs bör ha så stort inflytande som möjligt på så stor del som möjligt av brädet. Oftast räcker det inte med att spela för att lösa och komma vinnande ut de lokala konflikterna, man måste hela tiden se till att ens stenar erbjuder potentiellt stöd åt varandra och att de gör anspråk på att kontrollera fler ytor.

Utrustning

De många traditioner som omger go-spelande genomsyrar inte minst utrustningen som används. De grundläggande tillbehören kommer från Kina men många har också utvecklats i Japan.

Stenarna

Traditionellt är go-stenar gjorda av snäckskal (de vita) och skiffer (de svarta). Då sådana stenar är väldigt dyra är det mer vanligt med stenar av glas. Stenar av plast används ytterst sällan med undantag för de magnetpjäser som hör till de populära, hopvikbara magnetbrädena. Diametern på de vita stenarna ska vara 21,2 mm och på de svarta 21,8 mm. Differensen är för att kompensera att hjärnan uppfattar storleken olika beroende på vilken färg stenarna har.

Brädet

Gobräden är oftast av trä, ju tjockare desto finare. Bland entusiaster är de även populärt med hopfällbara magnetbräden som erbjuder ökad portabilitet.

För att kompensera för perspektivet ska rutnätet på brädet vara en aning längre än vad det är brett. Linjerna gjordes traditionellt med hjälp av ett katana doppat i färg.

De allra finaste gobrädena, goban, ser ut som ett kubformat bord med fyra tassar och står direkt på golvet. Allra helst ska de vara gjorda av ett enda stycke kayaträ. Förutom goban i kaya finns det en mängd olika modeller med olika tjocklekar och i olika träslag.

Go i Asien

Spelets status i Japan har jämförts med (utan att begränsas till) den golf har i väst. Det är dels en sund hobby som rekommenderas av läkare, dels en tv-sänd proffssport, med prissummor i miljonklassen.

Go sägs vara mycket lärorikt och intellektuellt utvecklande för barn.

Se även

Noter

  1. Victor Allis (1994). Searching for Solutions in Games and Artificial Intelligence. Ph.D. Thesis, University of Limburg, Maastricht, The Netherlands. ISBN 9090074880. 

Externa länkar

Personliga verktyg