Gluntarne
Från Rilpedia
Gluntarne (modern stavning: Gluntarna) är en sångcykel för baryton, bas och piano med text och musik av Gunnar Wennerberg. Den tillkom under åren 1847 till 1850 och skildrar det samtida studentlivet vid Uppsala universitet i trettio sånger; Gluntar.
Innehåll |
Tillkomst
Wennerberg var under denna tid aktiv i ett uppsluppet studentsällskap som kallade sig Juvenalerna som bland annat ägnade sig åt sång av Bellman; utdrag ur populära operor och romantiska kvartetter. Under slutet av 1840-talet hade dock sångarna inom sällskapet tunnats ut allt eftersom medlemmarna klarat av sina studier och flyttat, och det uppstod ett behov av sånger för en mindre ensemble vilket Wennerberg åtog sig att fylla. De nya sångerna uppfördes allt eftersom de skrevs, och fick ett entusiastiskt mottagande. Genomslaget blev så småningom större än någon inom juvenalkretsen kunnat tänka sig: inom några år hade samlingen gjort Wennerberg berömd och flera förlag stod i kö för att få ge ut dem[1].
Form och stil
Gluntarne är utformade som dialoger mellan två studenter, under namnen Glunten (bas) och Magistern (baryton). De kombinerar en visaktig sångstil som påminner om Bellman, med avancerade partier stämsång, kontrapunkter och inslag av recitativ och arioso.
Sångerna är inbördes olika: vissa är enkla visor med vers och refräng, andra är långa omväxlande passager med teatralisk karaktär. Sångarna har olika roller: Glunten är den yngre studenten, lite naivare och mer tanklös, och Magistern den äldre, mer bildad och mer luttrad av studentlivet. Namnet Glunten kom sig av att en av sångarna i Juvenalerna kom från Dannemora, sedermera ur-Glunten Otto Beronius, och brukade kallas så efter det uppländska dialektordet glunt, som betyder pojke eller grabb.
När sångerna gavs ut i samlingsutgåva sorterade Wennerberg upp dem i en "kronologisk" ordning; så att de första handlar om hur sångarna träffas, blir medlemmar i Juvenalsällskapet osv; och de sista om hur Glunten tar examen och lämnar Uppsala. Detta är dock inte den ordning de skrevs i.
Kända gluntar
Av de trettio sångerna har bland annat dessa två blivit särskilt kända:
En månskensnatt på slottsbacken
Mest känd som den första raden, skildrar sedan utsikten över de olika delarna av Uppsala. Mindre känt är att sången (i den elfte versen som sällan sjungs) slutar med att Magistern och Glunten bultar på dörren till en krog.
- Herre min Gud, vad den månen lyser,
- se vilken glans utöver land och stad.
- Himlen är klar och var stjärna myser
- vänligt emot oss ner och vinkar glad. [...]
Här är gudagott att vara
Sången är ett avsnitt av Glunt nr.25, Examens-sexa på Eklundshof, och beskriver hur Glunten och Magistern söker sig till Eklundshof och där beställer en examenssexa efter den förres examen. Kyparen tar upp ordern och i väntan på mat och dryck slår vännerna sig ner och sjunger
- [...] Här är gudagott att vara
- åh, vad livet dock är skönt
- Hör var fröjd från fåglars skara
- Se vad gräset lyser grönt [...]
Denna del har blivit mycket populär som allsång i samband med svensexor, studentskivor och bröllopsmiddagar, ofta med alternativ text. Efter detta mellanspel återkommer kyparen och dukar upp måltiden som sedan genomförs med diverse intermezzon. Glunten tar sig slutligen en slummer vavid Magistern sjunger en pastoral.
Källor
Externa länkar
- Glunt-Akademin i Uppsala
- Gluntarne - texter och ljudfiler
- Ljudfiler i mp3-format
- Studenthistoriska artiklar av Erik & Marta Ronne: 1998-1 1998-2 2003-13
- Eklundshof - historia
