Från Rilpedia

Fredriksborg är en befästning i Värmdö kommun vid inloppet till Stockholm.

Redan 1710 föreslog fortifikationsmajoren Gabriel Cronstedt att på Värmdön invid Oxdjupet skulle till skydd för inloppet till Stockholm byggas en lägre liggande redutt eller ett s.k. vattenbatteri för 4 st. 24-pundiga kanoner och en redutt "uppe på Värmdö". Dessa befästningar, som utstakades något norr. om de nuvarande, byggdes under de följande åren, och 1719 byggdes vid övre redutten ett retranchemang av kvistiga trän. Samtliga verk förstärktes 1720-22.

Enligt ständernas beslut 1723 påbörjades där 1724 arbeten med en större permanent befästning under Cronstedts ledning i enlighet med en av general.-kvartermästaren A. Löwen utarbetad ritning: högst upp ett kolossalt, murat och med gevärsgalleri omgivet torn i 2 våningar och med trappstocken uppdragen ytterligare en våning, samtidigt som såväl torn som stock hade takbatteri; 2 s. k. kaponjärer närmare stranden, den norra med 3 och den södra med 2 våningar, samtidigt hade båda takbatterier; en murklädd dubbel tenalj mellan kaponjärerna och längst ned ett murklätt vattenbatteri med ingångsport, corps de garde och stentrappor. Befästningarna, som blev färdiga redan 1735, kallades Fredriksborg efter kung Fredrik I.

Enligt de 1822 fastställda grunderna för Sveriges fasta försvar skulle förslag uppgöras till tornets demolerande, men de övriga verkens förstärkande; och 1826 års sjöförsvarskommitté ansåg också, att tornet, "denna vackra architecture pièce", ej hade något militäriskt ändamål, varför det borde raseras och segelledens försvar i stället anförtros åt en av kaponjärer eller murade.

Ett par år senare började nian försänka Oxdjupet, och härmed var Fredriksborgs öde beseglat. Redan dessförinnan hade emellertid förfallets tid börjat. Begärda reparationsmedel beviljades inte, och 1826 hotade kaponjärerna att falla i ruiner. Den södra kaponjären revs därför 1838-39. Sedermera iståndsattes norra kaponjären och användes till kasern för arbetare, men tornet, som mestadels använts till krutmagasin, fick förfalla; slutligen revs dess översta del, och 1871 bortforslades allt vad som återstod av sandstensklädnaden för att användas vid byggandet av en annan befästning, Oskar-Fredriksborg på sundets andra strand, på Rindön.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).