Från Rilpedia

Fiskars bruk, bruksegendom i västra Nyland, Södra Finlands län, var redan på 1600-talet en av de mest betydande egendomarna i Finland. År 1649 erhöll handlanden P. Thorvöst i Åbo privilegier att anlägga masugn, stångjärnshammare och manufakturverk vid Fiskars ström i Pojo socken. Ännu i början av 1700-talet ägdes bruket av denna familj.

År 1752 försåldes det av J. Montgomery till Ch. och W. Tottie i Stockholm, 1755 köptes det av John Jennings och Robert Finlay, och 1778 överläts alla verken av Finlays konkursbo till J. & C. Hasselgren i Amsterdam. År 1783 köptes samtliga anläggningarna av B. M. Björkman, från vars son de 1822 övergick till dåvarande assessorn J. Julin, som med insikt och kraft uppdrev bruksavkastningen och förbättrade jorden. Särskildt åtnjöt Fiskars finsmiden under hans tid högt anseende. Under bruket lydde då egendomar om sammanräknat 76 mantal (belägna i sju socknar) samt dessutom Orijärvi vidsträckta koppargruvor, åtskilliga mindre järngruvor, Kärkelä kopparbruk i Karis (anlagt 1765), Koskis järnbruk i Bjärnå (privilegierat 1679), Antskogs bok- och vaskverk (anlagt 1630) samt klädesfabrik (ägdes sedermera av ett aktiebolag).

Efter Julins död (1853) splittrades lägenheterna mellan hans arvingar; bruket och största delen av egendomen övertogs av sonen E. L. von Julin. Stigande konkurrens och andra ogynnsamma förhållanden verkade emellertid nedåtgående för affärerna. År 1884 ombildades affären till ett aktiebolag, och kom att utvecklas till dagens industrikonglomerat Fiskars.

Fiskars är vackert beläget i en av Finlands mest odlade nejder. Brukets historia har tecknats av P. Fager i "Minnesblad ur Fiskars bruks historia 1649-1899" (1899).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).