Från Rilpedia

Fattigvården var en i Sverige tidigare använd benämning på social omsorg. Fattigvården organiserade omsorg om de som av någon anledning inte kunde tas omhand av sina närmaste, såsom fattiga änkor, föräldralösa barn och fattiga äldre. Fattigvården organiserades under medeltiden av kyrkan, men övertogs vid reformationen formellt av staten. I praktiken blev det dock fortfarande socknarna som fick ombesörja denna. Den saknade dock reglering och bedrevs i mindre omfattning än under den katolska tiden.

1686 års kyrkolag rekommanderade kyrkans församling att instifta fattighus eller fattigstugor, och 1734 blev rekommandationen tvingande. Trots detta insstiftades inte fattighus överallt, och även där de fanns spelade inkvartering hos privatpersoner mot ersättning, ofta i form av fattigvårdsauktioner en större roll. I större städer började under 1700-talet så kallade arbetshus inrättas.

Genom 1847 års fattigvårdförordning fick fattigvården en fastställd organisation. Enligt denna skulle i varje socken finnas en fattigvårdsstyrelse. År 1853 infördes en ny förordning som var relativt generös och där möjlighet för den enskilde att överklaga till länsstyrelsen fanns. År 1871 beskars möjligheterna att erhålla hjälp kraftigt, samtidigt som överklagandemöjligheten avskaffades.

Genom 1918 års fattigvårdslag reformerades verksamheten. Bland annat förbjöds fattigvårdsauktioner, krav på inrättande av ålderdomshem infördes och överklagandemöjligheten återinfördes. År 1924 infördes också en ny barnavårdslag. Reglerna för fattigvården förblev dock förhållandevis stränga.

År 1956 ersattes fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp, i sin tur år 1982 ersatt av socialtjänstlagen.