Sokrates försvarstal
Från Rilpedia
Detta är ett vanligt svenskt namn på den (troligen) tidiga text av Platon i vilken han återger det försvarstal Sokrates skall ha hållit 399 f. Kr. vid den rättegång där han dömdes till döden av athenarna. Den kallas även Apologin, eller bara Försvarstalet. I den återger Sokrates anklagelserna mot sig själv som ogudaktig och en ungdomens förförare.
Han berättar sen hur han fick sitt heliga kall – då en vän frågade oraklet i Delfi vem som var visast i hela världen blev orakelsvaret: – Sokrates. Eftersom Sokrates själv tyckte sig vara mycket okunnig tyckte han oraklets svar var konstigt. Det var ju fel, men det kom å andra sidan ifrån Gud (Apollon) och Guden ljuger ju rimligtvis inte. Alltså bestämde sig Sokrates för att testa oraklet genom att försöka vederlägga vad det sagt. Han gick runt och intervjuade folk och fann efter att ha talat med såväl skomakare som domare att folk trodde sig veta saker som de egentligen inte visste ett dugg om. Viktigast var då rättvisa, vilket på klassisk grekiska (dikaiosyne) är en samlande beteckning för sann insikt om vad som är rätt och fel i livet. Slutligen kom Sokrates på att oraklet haft rätt, fast det oraklet sagt som vanligt utgjort en slags paradox. Därmed formulerar Sokrates det uttalande som kanske mer än något annat gjort honom berömd i alla tider. Sokrates inser hur lite han vet, och det är det som gör honom till den visaste, eller klokaste, eller kunnigaste, i världen. (I grekiskan inringar dessa ord detsamma. Kunskap sågs lika gärna i termer av kompetens som den likställdes med funktionalitet och skönhet. En god man (agathos) var på något vis både kunnig, stark, praktiskt duglig och skön att se på. Sokrates berömda fulhet gjorde därmed hans framträdande – som den ende insiktsfulle och sant gode – extra kraftfullt och utmanande.)
Sokrates berättar också om sitt tidigare liv, och om sitt tidiga intresse för astronomi och Anaxagoras kosmologiska teorier. Hans anklagare har därmed försökt vrida ut det hela på att han skulle vilja införa nya hädiska gudar, men så är inte alls fallet. Sokrates vill bara att envar ska granska sig själv kritiskt, så hela hans filosofi är så sedd bara en yttring av oraklets Känn dig själv!
Sokrates befinns skyldig av juryn, med en ganska knapp majoritet, och ska sedan enligt athensk lag föreslå ett straff åt sig själv. Han föreslår först att han borde belönas som en folkhjälte (med fria måltider i Prytaneion), men ändrar det sen till ett ganska stort bötesbelopp, som några av hans vänner (däribland Platon) går i borgen för, då han själv var utfattig. Efter detta fräcka uppträdande döms han till döden via den klassiska giftbägaren. Flera jurymedlemmar som först ville fria honom helt röstar nu för att han ska tilldömas dödsstraff. Han säger då att döden inte skrämmer honom, för antingen är den som en djup sömn eller så får han i livet efter detta träffa ett antal stora personer ur historien. Han uppmanar athenarna att se till att hans söner följer i hans spår, och säger sist att: – Nu är det dags att vi går åt varsett håll, ni för att leva och jag för att dö. Den som går mot det bättre vet bara Gud.
Försvarstalet är till stor del (man kan bara gissa) en oerhört begåvad författares försök att rättfärdiga sin lärare och förebild inför samtiden och eftervärlden. Samtidigt kan man tänka sig att den historiske Sokrates sade åtminstone en del av det här i sitt eget försvarstal. Det är troligt att Platon skrev ner det i sin ungdom (han var ca. 27 år gammal år 399) men att han polerade på det även senare, som han anses ha gjort även med andra verk. Det nämns dessutom i Försvarstalet att Platon är närvarande, vilket brukar tas som en författarmarkering av att huvudinnehållet är autentiskt. (I Faidon, som återger en diskussion om själens odödlighet föregående Sokrates tömmande av giftbägaren sägs nämligen att Platon inte var med. Vilket tolkas som ett motsatt påpekande.)
Den dokumenterade sanningen är att ingen vet exakt hur nära Sokrates faktiska försvarstal Platon ligger i sin text. En försiktig gissning är att han innehållsligt ligger rätt nära här i Försvarstalet som heller inte omnämner några idéer eller någon idélära. Sokrates framstår som det moraliskt upptagna gatuoriginal han tycks ha varit. I vilket fall som helst är talet ett av världslitteraturens mästerverk, och den som undrar varför namnet Sokrates är så allmänt bekant än idag, kan med fördel läsa det i modern översättning.
Även militären och författaren Xenofon skrev ett Sokrates försvarstal. Jämförelser är intressanta, även om det är oklart vilka beroendeförhållanden som förelåg, om några. Även här tvistar de lärda.
