Från Rilpedia

Marattkrigen var tre krig som utkämpades mellan Marathariket och det Brittiska ostindiska kompaniet.

Första marattkriget

Den brittiske generalguvernören i Indien, Warren Hastings, insåg att den brittiska tributen till "Stora Mogul" i Delhi i själva verket gick till dennes faktiske behärskare, kompaniets fiender, maratherna, och inställde därför dess betalande från 1773. Mot maratterna förband han sig med den mellan deras område och Bengalen liggande folkrika buffertstaten Oudh, och genom första marattkriget (1779-1781) hejdade han marathernas makttillväxt åt Bombay-hållet.

Andra marattkriget

Efter att ha besegrat Tippo Sahib i det fjärde anglo-mysoreanska kriget vände sig generalguvernören lord Wellesley (1798-1804) mot de mäktiga marattfurstarna och avtvang genom andra marattkriget (1802-1804) såväl scindia i Gwalior som bhonsla i Nagpur betydande landavträdelser. Samtidigt kom den maktlöse "Stora Mogul" definitivt under brittiskt beskydd.

Tredje marattkriget

Då maratherna för sista gången förenade sina krafter mot sina segrande rivaler om herraväldet över Indien, bröts genom tredje marattkriget (1817-1818) fullständigt deras makt. Den förnämste marathhövdingens, peshwas, område införlivades med presidentskapet Bombay, holkar i Baroda och bhonsla i Nagpur blev lydfurstar liksom även ett stort antal förut oberoende rajputfurstar. Av annekterade områden bildades Centralprovinserna under direkt brittisk förvaltning.