ENIAC
Från Rilpedia
Eniac (egentligen ENIAC, Electronic Numerical Integrator And Calculator) började utvecklas 1942 av amerikanerna Presper Eckert och John Mauchly. Syftet med projektet var att snabbt kunna göra beräkningar av militär natur, däribland väderprognoser och analyser av projektilbanor. ENIAC var en av de första helelektroniska, turingkompletta, digitala datorerna men den var inte först. Colossus i England och Z3 i Tyskland var före.
Man övervägde att bygga en analog maskin, men en maskin som arbetade enligt den principen skulle inte klara av uträkningarna tillräckligt snabbt. Lösningen var en digital maskin. Den snabbaste komponent som fanns att åtgå på den tiden var elektronröret (även kallat radiorör), tyvärr så var detta ganska omständligt att använda sig av, mer om detta längre ned. Eniac stod klar 1946. Den vägde 27 ton och tog upp en golvyta på 130 m2. Vidare bestod den av omkring 18 000 elektronrör, 70 000 resistorer, 10 000 kondensatorer, 6 000 strömbrytare och 1 500 reläer.
Nackdelarna med Eniac var att maskinen var väldigt effektkrävande och att delar i den gick sönder två till tre gånger i veckan. Den var mycket omständlig att programmera om från en uppgift till en annan. När den skulle göra väderprognoser för 24 timmar tog det nästan 24 timmar att ta fram prognosen. Därför använde man Eniac endast för att göra militära och tekniskt vetenskapliga uträkningar. Den hade en kapacitet av 5000 additioner per sekund. Den krångliga programmeringen som bestod av att koppla om sladdar i maskinens inre byttes år 1948 ut mot en enklare metod.
ENIAC var inte en binär maskin, den räknade med det decimala talsystemet. Detta gjorde att man inte behövde konvertera några tal efter att man räknat färdigt, däremot så försvårade det konstruktionen avsevärt. Den första binära datorn som kunde lagra sina egna instruktioner i sitt internminne var Manchester Baby som den 21 juni 1946 kunde göra sina första beräkningar.
Se även
