En stjärna föds (film, 1954)

Från Rilpedia

(Omdirigerad från En stjärna föds (1954))
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
En stjärna föds
Originaltitel A Star Is Born
Genre Drama/Musikal
Produktionsland USA
Premiär 1954
Regissör George Cukor
Producent Sidney Luft
Manus Moss Hart
Skådespelare Judy Garland
James Mason
Tommy Noonan
Jack Carson
Charles Bickford
Originalmusik Harold Arlen, Ira Gershwin med flera
Produktionsbolag Warner Bros., Transcona Enterprises
Speltid 176 minuter
Språk Engelska

En stjärna föds är en amerikansk film från 1954 i regi av George Cukor och med Judy Garland och James Mason i huvudrollerna. Filmen hade premiär i USA den 29 september 1954 och svensk publikpremiär den 4 april 1955.

Filmen blev nominerad till sex Oscar. Både James Mason och Judy Garland var nominerade till varsin Oscar för sina insatser i denna film. De fick ingen oscar, men året efter vann de varsin Golden Globe istället. Harold Arlen och Ira Gershwin fick en oscarsnominering för låten The Man That Got Away.

Innehåll

Detaljerat referat

Garland i slutscenen, Hello everybody, this is Mrs. Norman Maine

Hollywoods största stjärnor har samlats vid en välgörenhetsgala. Norman Maine kommer dit berusad men den unga sångerskan Esther Blodgett lyckas rädda honom från att göra bort sig offentligt. De skiljs åt, men senare på kvällen inser han hennes stora talang, star quality. Han lyckas hitta henne på en liten klubb sjungande The Man That Got Away. Han berättar för henne att hon inte borde kuska runt i landsorten när hon kan bli en stor stjärna i Hollywood. De skiljs på nytt, men efter olika förvecklingar lyckas han hitta henne igen och hjälper henne att slå igenom som filmskådespelerska. De gifter sig, men medan hennes karriär går spikrakt uppåt orsakar hans alkoholism att hans egen karriär går utför. Till slut får han sparken vilket ytterligare förvärrar hans alkoholproblem. När hon får pris på oscarsgalan, stormar Norman in berusad och ber offentligt om att få ett jobb av sina gamla vänner i filmbranschen, men skämmer istället ut sig.

Han åker in på ett vilohem för att bli fri från sitt alkoholproblem. Under inspelningen av sångnumret Lose That Long Face träffar Esther studiochefen Oliver Niles och han lovar att försöka ordna en roll åt Norman. Men när Niles besöker honom på vilohemmet tackar han stolt nej. När Norman kommer ut igen träffar han sin f.d. pressagent Matt Libby och hamnar i bråk. Det slutar med att han börjar supa igen, blir tagen av polisen och hamnar i fyllecellen. Esther lyckas få honom fri mot löfte att han ska stanna hemma. Hemma igen råkar han få höra ett samtal med Esther och Oliver Niles där Esther avslöjar sina planer på att ge upp sin karriär och bli hemmafru. Norman inser att hans problem håller på att förstöra Esthers karriär, och han begår självmord. Ester isolerar sig hemma och sörjer honom djupt, men får då besök av sin gamla vän Danny McGuire som får henne att inse att det är fel sätt att hedra Normans minne. På ett framträdande samma kväll hälsar hon publiken med att säga slutrepliken: "Hello everybody, this is Mrs. Norman Maine"

Rollista (i urval)

I filmen finns det fem större roller, de är de fem förstnämnda som nämns ovan. Övriga medverkande är endast med i en eller två scener, bland annat klipptes det mesta av Amanda Blakes medverkan bort.

Övriga medverkande (i urval)

Förberedelser

Den drivande kraften bakom filmen var dess producent, Sidney Luft. Han och Judy Garland gifte sig 1952, så att hon skulle få huvudrollen var självklart. En förhoppning de hade var att detta skulle bli Garlands stora comeback inom filmen, filmbolaget MGM hade 1950 sparkat henne efter många års framgångar.

För att producera filmen bildades bolaget Transcona Enterprises. Luft och Garland ägde 75 %, Edward L. Alpherson som ägde vissa rättigheter till filmen, ägde 20 % och 5 % ägdes av Ted Law, en vän till Luft. Ensamma kunde de inte göra sin film, utan de vände sig till filmbolaget Warner Bros. och dess produktionschef Jack Warner. Att de vände sig till Warner Bros. hade flera anledningar; dels var Jack Warner och Garland goda vänner sedan tidigare, och dels hade filmbolaget nyligen sålt sin biografkedja och hade gott om pengar. Warner Bros. finansierade filmen, och filmen fick en budget på 1,5 miljoner dollar, en högst normal summa för en musikal.

Flera manliga skådespelare var påtänkta för rollen som Norman Maine, bland andra Humphrey Bogart och Cary Grant, men att spela en alkoholiserad före detta filmstjärna var inget som lockade dessa.

I september 1953 var det premiär på den första filmen som spelades in i Cinemascope, Den purpurröda manteln. Den gjorde stor succé, och det bestämdes ganska snart att även denna film skulle bli en Cinemascope-film. Istället för att använda just den tekniken, ville Warner Bros. använda sin egen teknik, WarnerScope.

Manus

Manus skrevs av den välkände dramatikern Moss Hart, och det baserades på filmen Skandal i Hollywood från 1937, en film regisserad av William A. Wellman och med manus av bland andra Dorothy Parker, Alan Campbell och Robert Carson. De hade i sin tur fått inspiration från filmen What Price Hollywood? från 1932 som var regisserad av ingen mindre än George Cukor.

Hart fick 100 000 dollar samt tillgång till ett hus i Palm Springs, Kalifornien medan han utförde arbetet. Han hade inte tillgång till originalmanuset så han fick helt enkelt sätta sig och titta på Skandal i Hollywood flera gånger.

Inspelningen

Inspelningen kantades av problem, båda tekniska problem, och sådana som berodde på Judy Garlands opålitlighet och drogmissbruk.

Filmen var en av de första som spelades in i Cinemascope. Warner Bros. hade inte spelat in någon sådan tidigare, och varken regissören eller fotografen hade någon tidigare erfarenhet av det, vilket gjorde att de blev tvungna att lära sig processen under inspelningen. Till filmen användes Technicolor.

Judy Garland skulle börja sitt arbete den 3 oktober 1953. Den dagen skulle Garland göra kostym och sminktest. Hon dök inte upp utan skyllde på att hon bantade, och det bestämdes att hon inte behövde komma förrän den 12 oktober. Då var filmteamet tvungna att ha henne på plats för att kunna fortsätta. Dagen infann sig, men hon dök inte upp på morgonen. Sid Luft ringde henne från studion, men hon gjorde klart att hon inte hade för avsikt att komma på plats; hon var helt enkelt skräckslagen. Luft bad Harry Rubin, Garlands assistent, att få henne på plats, han fick använda vilka medel som helst. Han lyckades, när de två anlände till studion stod Luft och Jack Warner och väntade, och Harry Rubin fick i uppgift att få Garland i tid till studion varje dag.

Klockan 11.25 sa George Cukor Action. En scen spelades in där Esther Blodgett (Garland) som statist skall vinka från ett tåg. Efter fem omtagningar var Cukor nöjd, scenen är bara 44 sekunder i filmen; trots det tog det ända till 17.20 och dagens arbete hade kostat Warner Bros. 25 000 dollar. Scenen togs om ett halvår senare.

Inspelningen fortsatte med diverse scener, bland annat scener på Esthers pensionat, hennes första möte med Matt Libby, Esther som servitris på en hamburgarrestaurang, hennes och Normans möte på en nattklubb och sångnumret The Man That Got Away. Då gav oväntat Jack Warner besked om att filmen inte skulle spelas in i WarnerScope, den visade sig inte fungera när man skulle spela in kvälls/nattscener utomhus. Istället så fick bli vanlig CinemaScope. Detta fick till följd att filmteamet var tvungna att börja om och kasta det tidigare inspelade materialet.

Fram mot slutet av november låg inspelningen nitton dagar efter inspelningsplanen och hade kostat en miljon dollar och spelat in en timmes film. I december förklarade Garland att hon inte kunde arbeta, så andra scener fick spelas in.

Inspelningen tog officiellt slut den 26 februari 1954, men då återstod ännu två sångnummer att spela in, Lose That Long Face och Born In A Trunk. Den 2 mars påbörjades inspelningen av Lose That Long Face. Detta nummer skulle dock inte George Cukor regissera, utan uppdraget gick istället till Jack Donohue, en erfaren regissör specialiserad på dansnummer. Garland visste inte om saken, men efter några tagningar började hon undra vart Cukor var. När hon fick veta att en annan regissör skulle regissera numret fick hon ett hysteriskt utbrott, ringde till Jack Warner och krävde att Cukor ögonblickligen skulle inställa sig. Det gick inte, och Garland hoppade in i sin limousine och åkte raka vägen hem, och stannade hemma några dagar. Under hennes bortvaro försökte Donohue spela in numret med en stand-in, Gloria DeWerd. Resultatet imponerade dock inte, och det inspelade materialet kunde inte användas. Garland hade stora personliga problem vid denna tid; det gick aldrig att veta om hon skulle infinna sig på morgonen, eller om all personal skulle få sitta av hela dagen. Mason fick många gånger ställa upp och arbeta fast han skulle ha varit ledig. Det hände också att scener spelades in, till exempel sådana där Norman Maine kör omkring i sin bil, utan någon tanke att ha dessa med i filmen, bara för att visa Jack Warner att något arbete utfördes.

Under mars månad höll George Cukor och klipparen Folmar Blangsted på och klippte ihop de färdiga scener som fanns. Den 25 mars visades den halvfärdiga filmen för bland andra Luft, Garland och Jack Warner som bestämde att filmen är en vinnare.

Först den 13 april kunde inspelningen fortsätta, dock inte med Lose That Long Face utan med olika omtagningar, bland annat med Esther som servitris på en hamburgarservering. Först påföljande vecka spelades sångnumret in, under ledning av Richard Barstow.

Så här långt i inspelningen kände Cukor, Luft och Warner att det behövdes ytterligare ett sångnummer. Harold Arlen och Ira Gershwin hade skrivit tre låtar, men Cukor, Luft och Warner var inte nöjd med dem. I början av april kontaktade Sid Luft den erfarne kompositören Roger Edens, som tillsammans med Leonard Gershe tog fram det sista numret: Born In A Trunk. Numret förlängde filmen med 15 minuter, något som George Cukor inte gillade, men eftersom både Luft och Jack Warner gillade numret var det bara att gilla läget. Själva inspelningen började 30 juni, och inspelningen skedde på nätterna, eftersom det var den tid på dygnet som Garland mådde bäst. Den sista inspelningsnatten blev den 28 juli 1954 då omtagningar till sångnumret Peanut Vendorgjordes. Klockan 02.55 var scenen klar och efteråt firades detta med tårta och champagne.

Filmens längd var vid det här laget 194 minuter, Moss Hart föreslåg Jack Warner att filmen borde klippas ner, men han var nöjd med längden. Cukor själv var på smygpremiär den 2 augusti 1954, efteråt skrev han i ett brev till Moss Hart, Jag önskar att filmen var lite kortare. Han visste inte att hans önskan snart skulle slå in.

Filmen klipps ner

Den ursprungliga publikversionen var 181 minuter lång. Redan från början kom det kritik från bland annat teatermannen Noel Coward, att filmen var för lång och att sångnumren tog för stor plats. Branschtidningen Variety skrev "Denna ovanligt långa film är rena döden för omsättningen på biograferna". Eftersom filmen var så lång var det svårt att på ett bra sätt få in två föreställningar per kväll. Kvällsföreställningarna brukade börja 19.30 eller 20.00, men för denna film började första kvällsföreställningen 18.30 (för tidigt) och den sista 22.00 (för sent). Samma kritik kom även från biografägarna som stötte på Harry Warner att något borde göras. Harry Warner gav order till Jack Warner att klippa ner filmen och han i sin tur gav i uppdrag till klipparen Folmar Blangsted att börja klippa i filmen. Han var mycket tveksam till uppdraget, delvis för att han var en stor beundrare av George Cukor. Problemet var att Cukor hade rest iväg till Indien för att spela in filmen Bhowani – station i Indien. Blangsted skickade telegram till Cukor och bad att han skulle kontakta antingen honom eller Jack Warner om saken. Men Cukor hörde aldrig av sig och Blangsted fick börja sitt arbete.

Sidney Luft, producenten, blev inte glad när han fick höra av filmen skulle klippas ner. Han blev arg på både Jack Warner och George Cukor. Och Cukor vägrade prata med Blangsted resten av sitt liv. George Cukor ansåg att man helt enkelt hade 'slaktat' filmen och det på ett mycket hänsynslöst sätt. Viktiga delar av handlingen hade försvunnit, både roliga och känslosamma bitar. Sångnumret Lose that long face klipptes bort helt och hållet. Enligt honom själv så skulle han och Moss Hart ha kunnat klippt bort 20 minuter från filmen utan att det hade märkts. Varken han eller Judy Garland kunde någonsin se filmen i denna version.

Warner Bros. såg till att alla kopior klipptes ner till den nya korta versionen och allt som var bortklippt skickades tillbaka till filmbolaget, även filmbolagets egna kopior klipptes ner. Filmen hade härmed upphört att existera i sin ursprungliga version. Den 27 oktober kom Warner Bros. med en pressrelease om saken. De fick genast kritik, både från cineaster och biografägare, som ansåg att bolaget hade klippt allt för hänsynslöst. Många biografägare hade föredragit att själv avgöra vilken version man skulle visa på sin egen biograf. I New York Times skrev filmkritikern Bosley Crowther att han övervägde att ta bort filmen från sin lista över 1954 års bästa filmer.

En ekonomisk flopp

Jack Warners förhoppningar om att filmen skulle dra in stora pengar kom snabbt på skam. Redan i mitten av november började publiken svika och i december förstod alla att någon vinst inte var att vänta.

I februari 1955 blev det klart att filmen var nominerad till sex oscar. Ekonomiskt skulle filmen kunna tjäna en hel del på att få ett pris. Både Garland och Mason blev nominerade för sina insatser, och filmbolaget antog att om båda fick sitt pris skulle de kunna få in ytterligare 2 miljoner dollar. Tyvärr blev det inte så, istället för Garland blev det Grace Kelly som fick priset för filmen Mannen du gav mig (originaltitel: The Country Girl) och istället för Mason var det Marlon Brando som belönades för sin insats i Storstadshamn (originaltitel: On The Waterfront).

Kostnaden för själva filmen uppgick till 5 019 770 dollar, den näst dyraste filmproduktion någonsin då. Dessutom tillkom kostnader för att göra kopior, marknadsföring, distributionskostnader, räntor och diverse overheadkostnader. Filmbolaget behövde få in minst 10 miljoner dollar bara för att gå jämnt upp, något som bara åtta filmer hittills hade lyckats med. I november 1955 hade filmen dragit in 5 911 968 dollar, av dessa kom 1 556 000 dollar från utlandet.

Trots allt bråk, nedklippningen och de ekonomiska problemen kände i alla fall Sid Luft, Judy Garland och Jack Warner sig väldigt stolta över filmen. Jack Warner skrev i sin självbiografi, My first hundred years in Hollywood att filmen är en av de finaste som fått bära Warners märke. Förhoppningen om att Judy Garland skulle få en comeback som filmstjärna förverkligades dock inte. Hennes rykte inom filmbranschen förblev dåligt, och de följande åren av sitt liv fick hon försörja sig genom att sjunga, ständigt på turne.

Filmen restaureras på nytt

Sommaren 1982 tillbringade en filmintresserad museichef vid namn Ronald Haver hela sin semester i Warner Bros. dammiga och mörka arkiv för att hitta de 27 minuter som filmbolaget klippt bort. Han lyckades hitta hela ljudbandet samt 20 minuter film. Tillsammans med stillbilder från de återstående 7 minuterna lyckades han klippa ihop filmen på nytt, så att den nu finns i en version på 176 minuter.

Den nya versionen hade premiär på Radio City Music Hall i New York den 19 juli 1983 i närvaro av bland andra James Mason, Sidney Luft, Liza Minnelli, Lorna Luft, Gene Allen med flera. George Cukor gick bort i januari 1983 och fick aldrig möjlighet att se den nyrestaurerade filmen.

Kritik

"/.../Ett av filmens mytiska element är naturligtvis Judy Garland själv, och det var hon redan för trettio år sedan när filmen gjordes. Så är det till exempel knappast en slump att just hon valdes att spela huvudrollen i en film som på ett märkligt sätt återspeglar hennes eget liv /.../. Men filmens verkliga höjdpunkter kommer naturligtvis då Garland sjunger. Så t.ex i scenen där Esther är tillsammans med sina musicerande vänner på en liten klubb, och hon sjunger om sin sorg över männen som lämnat henne. Hon gör det så man tror henne /.../ Det är dessa ögonblick som gör En stjärna föds till ett Nästan, ett storslaget fragment, en hårsmån från ett mästerverk." Maaret Koskinen, Dagens Nyheter, 29 april 1984

"/.../De finaste i filmen är dess obarmhärtiga, kusligt avslöjande skildring av Hollywoods offerväsen, av ruggigheten, nakenheten, hänsynslösheten bakom kulisserna. Man häpnar över den öppenhjärtighet med vilken en konstart här utlämnar sig själv, blottlägger de mest föraktliga sidorna av sitt väsen. Den store skådespelaren är djupt alkoholiserad redan i filmens första scen, ett nervvrak så snart drömmens sötma lämnar blodet. Den nya lilla stjärnans väg upp mot firmamentet skildras utan några förmildrande omständigheter, a dirty job. /.../Som den nytända stjärnan är Judy Garland en mycket stor överraskning. Hon framträder här som en artist av verkligt format och har scener som är briljanta. /.../ I James Mason har hon för övrigt här funnit en medspelare som utmärkt kompletterar henne, en karaktär i sitt förfall , ett fascinerande whiskyplågat anlete /.../" Signaturen C.B (=Carl Björkman), Dagens Nyheter, 5 april 1955

"/.../Garland är oförliknelig. Men hon har också i James Mason en motspelare med något av samma gnista, med samma oroliga eld i mörka ögon, med samma dramatiska intensitet. bara för deras samspel är man färdig att utnämna En stjärna föds till en av de stora filmerna. Den är överrik, överdimensionerad, överdriven. Men den har en ovanlig attraktion./.../" Signaturen Lill, Svenska Dagbladet, 5 april 1955

"/.../En stjärna föds blev central för Judy Garlands karriär, och kom med tiden att anses som hennes bästa musikal efter kriget; men filmen blev en triumf för Mason också. Porträttet av den självföraktande, alkoholiserade skådespelaren som lever och så småningom dör /.../ med sin hatkärlek till filmindustrin bottnar i Masons egna motstridiga känslor för sitt yrke och för Hollywood./.../." Ur James Mason: Odd Man Out av Sheridan Morley, 1989.

Externa länkar

Referenser

Tryckta källor

  • Ronald Haver: A Star Is Born: The Making of the 1954 Movie and Its 1983 Restoration, Knopf, New York 1988. ISBN 0-394-53714-9. 
Personliga verktyg