Från Rilpedia

Eliel Aspelin-Haapkylä (fogade 1906 Haapkylä till sitt namn), född 9 oktober 1847 i Vetil, död 11 januari 1917 i Helsingfors, var en finländsk litteratur- och konsthistoriker.

Aspelin-Haapkylä var docent i konsthistoria från 1880 till 1892, e.o. professor i estetik och nyare litteratur från 1892 till 1901 och ordinarie professor från 1901 till 1908. Vid sin avgång från professorskapet fick han statsråds titel. I egenskap av ordförande i många kulturorganisationer, som till exempel Finska litteratursällskapet, var den fennomanske Aspelin-Haapkylä en central figur i finskspråkiga kulturkretsar. Han var den förste estetikern som skrev på även finska.

Från och med 1906 kallade han sig alltså Aspelin-Haapkylä, ett slags halvhjärtad förfinskning som tillämpades av flera akademiker, till exempel Danielson-Kalmari.

Aspelin-Haapkylä hyste stort intresse för Finland och dess folk; han såg Gustaf Retzius verk som ett vaknande intresse för finsk kultur och finska förhållanden. Retzius hade på 1870-talet mätt skallar på levande finnar och jämförde med kranier på Helsingfors museum. Lika väl som ett lojalt och broderligt erkännande av det finska nationella arbetet måste ett vetenskapligt verk som Finska kranier (1878) stärka banden av aktning och kärlek mellan Finland och Sverige, menade Aspelin-Haapkylä i en recension i Nordisk Tidskrift.^[1]

Källor

1. ↑ Sten Högnäs, Kustens och skogarnas folk. Om svenskt och finskt lynne. Atlantis: Stockholm 1995, s. 60