Från Rilpedia

Earlogismannasaga, legend från David Eddings fantasyserier Sagan om Elenien och Sagan om Tamuli. Har berättats runt om i Lamorkand i århundraden. Handlar om Earlogisman och Starkad.

Ordförklaringar:

• Spann, mått som motsvarar ca nio tum, det skall vara ungefär lika långt som man kan sträcka ut fingarna på ena handen. (Earlogisman sägs i legenden vara tio spann lång, alltså ca sju och en halv fot, vilket är en bra bit över två meter.)
• Basilika, stor byggnad, den elenska kyrkans centrum. Den elenska kyrkan är mycket lik katolicismen.
• Chyrellos, basilikans heliga hemstad. Eleniens östligaste punkt.
• Hrokka, lamorkernas gud. Älskar krig och blodvite, och avskyr den elenska tron.
• Deiran, människa från landet Deira.
• Peloier, människor från landet Pelosien.

Den kursiva texten är delar ur legenden, och den icke kursiva texten är ifyllningstext för att göra legenden mer förståelig.

Lyss till en saga från hjältarnas ålder. Lyss, Lamorklands tappra män, till de dåd som smeden Earlogisman, mäktigast av alla hjältar av forno, utförde.

Som nu alla vet är Hjältarnas ålder då bronsen härskade. Tunga var de bronssvärd och de bronsyxor som hjältarna av forno bar, och mäktiga senor hade de män som svingade vapnen i glädjerik strid. Och i hela Lamorkland fanns där ingen mäktigare man än Earlogisman smeden.

Högrest var Earlogisman och med skuldror som en oxe, ty hans arbete formade honom, liksom han själv formade den glödande metallen. Svärd av brons smidde han och spjut så skarpa som dolkar, och yxor och sköldar och blanka hjälmar och brynjeskjortor från vilka fiendens slag rann av som vore de inte mer än ett stilla regn.

Och se, krigare från Lamorklands skogsklädda land fav med glatt hjärta både gult guld och lödigt silver utan gräns i utbyte mot Earlogismans brons, och den mäktige smeden växte i styrka och rikedom, där han arbetade i sin smedja.

Earlogisman upptäckte att en jätte som hette Kreindl hade smitt en metall som kunde skära i brons likt smör. Han gick till Kriendls håla, beväpnad enbart med sin slägga, lurade av jätten hemligheten bakom den nya metallen - stål - och hamrade ut den till vapen. Snart var varenda krigare i Lamorkand - eller Lamorkland, som det kallades på den tiden - tvungen att ha ett svärd av stål, och Earlogismans blev ohyggligt rik.

Nu hände det att den mäktige smeden Earlogismans berömmelse spred sig över landet. Högrest var han - hela tio spann, som jag tror - och breda var hans skuldror. Hans senor var som stålet från hans egen smedja och sköna hans anletsdrag. Mången mö från ädlingars hus trånade efter honom i sitt hjärtas tystnad.

Nu var det så i dessa fjärran, forna dagar, att lamorkernas härskare var den åldrade kung Hygdahl, vilkens snövita lockar vittnade om hans vishet. Ingen son hade han i livet, men en dotter, ett barn av hans ålderdom, vän som morgondaggen; Uta var hennes namn. Och Hygdahl var mäkta bekymrad, ty väl visste han att när hans ande kallats till Hrokka skulle strid och split slita sönder lamorkernas land, då hjältarna stred mot varandra om tronen och den fagra Utas hand i äktenskap, ty detta var det tufaldiga pris som skulle tillfalla segraren. Och så beslöt Hygdahl slutligen att trygga rikets och dotterns framtid med ett enda dåd, och han lät så bud skickas till varje hörn av sitt vidsträckta rike. Lamorklands och klarögda Utas öden skulle avgöras i en kämpastrid. Den mäktigaste hjälten i hela landet skulle vinna rikedom, hustru och överhöghet med sina händers styrka.

Och så kom det sig att smeden Earlogisman, mäktigast av forntidens hjältar, vann den klarögda Utas hand och blev kung Hygdahls arvtagare.

Och då bröllopsfesten var över gick Hygdahls arvinge raka vägen till kungen. "Herre konung", sade han, "då jag har äran att vara den mäktigaste krigaren i hela världen är det blott rätt att världen skall falla i mina händer. Till den ändan skall jag böja mina krafter när Hrokka har kallat dig hem. Jag skall erövra världen och kuva den och böja den efter min vilja, och jag skall leda Lamorklands hjältar ända till Chyrellos. Där skall jag störta den falske gudens altare i den kyrka som så omanligt föraktar styrkan och försvagar krigaren med sina ärelösa läror. Jag föraktar hennes bud och skall leda Lamorklands hjältar att i dignande vagnar hemföra byte från hela världen."

Med glädje hörde Hygdahl hjältens ord, ty Hrokka, Lamorklands svärdsgud, gläds åt stridens larm och inger sina barn kärlek till att höra ljudet av svärd som möter svärd och åsynen av glittrande blod som smyckar gräset. "Drag ut, min son, och kuva världen" sade han, "Näps peloierna, krossa cammorierna, döda deiranerna och glöm inte att störta den kyrka som besmutsar all mandom bland de elenska folken med sina bud om frid och ödmjuka seder."

När budet om Earlogismans planer nådde basilikan i Chyrellos vägde detta tungt på kyrkan och hon darrade av fruktan för den mäktige smeden, och kyrkans främste rådslog med varandra och beslöt att ta den ädle smedens blod, på det att hans planer inte skulle beröva kyrkan hennes rikedomar och föra dem i vagnar mot Lamorkland, där de skulle smycka de höga väggarna i erövrarens mjödhall. Så sammansvor de sig för att skicka en överlägset skicklig krigare till Hygdahls arvinges hall och störta det skogsklädda Lamorklans väldiga högmod.

Hycklande och förställd kom denne svekfulle krigare, en deiran av födseln - Starkad var hans namn - till Earlogismans mjödhall, och milt hälsade han Hygdahls arvinge. Och där bad han Lamorklands hjälte att ta honom i sin hird. Nu var Earlogismans hjärta så fritt från svek och list att han inte såg de lögner som bodde i andra. Glatt tog han emot Starkads skenbara vänskap, och snart var de två liksom bröder, just så som Starkad hade tänkt sig.

Och under det arbete som hjältarna i Earlogismans hall gjorde var Starkad alltid vid Earlogismans högra sida, i vackert väder och i oväder, i strid och i de dryckesslag som följer efter striden. Och han berättade historier som fyllde Earlogismans hjärta med glädje, och den kärlek som smeden hyste för sin vän fick honom att gärna skänka honom skatter, armringar av gulaste guld och oskattbara ädelstenar. Starkad tog emot Earlogismans gåvor med ett sken av tacksamhet, och hela tiden, likt den tålmodiga masken, borrade han sig ständigt djupare in i hjältens hjärta.

Och vid den tidpunkt som Hrokka valde kallades den vise kund Hygdahl till de odödliga thanerna i hjältarnas hall, och då blev Earlogisman kung av Lamorkland. Visa var hans planer, och knappt hade den kungliga kronan satts på hans huvud förrän han samlade ihop sina hjältar och marscherade norrut för att kuva de krigslystna peloierna.

Många var de strider som den mäktige Earlogisman utkämpade i peloiernas land, och stora var de segrar han vann. Och det var där i hästfolkets land som kyrkans planer fullföljdes, ty där, åtskilda från sina vänner av legioner av rovlystna peloier, anställde Earlogisman och Starkad blodbad på fienden och vätte ängens gräs med fiendens blod. Och där, i sitt hjältemods fulla blomma, kullkastades den mäktige Earlogisman. Den svekfulle deiranen grep tillfället då det blev ett uppehåll i striden och alla stod litet ifrån varandra för att hämta andan och krafter att återuppta striden, och han fann då sitt tillfälle att sticka sitt fördömda spjut, vassare än någon kniv, rakt i sin herres breda rygg.

Och Earlogisman kände dödens kalla hand då Starkads blanka stål trängde in i honom. Och han vände sig om för att se den man han hade kallat vän och broder. "Varför?" sade han, och hans hjärta sargades mer av sveket än av Starkads hugg.

"Detta gjorde jag för elenernas Gud", sade Starkad. Heta tårar strömmade ur hans ögon, ty i sanning älskade han den hjälte han just hade dräpt. "Säg inte att det var jag som högg dig i hjärtat, min broder, ty det var inte jag, utan vår heliga moder kyrkan bragte dig om livet." Och med dessa ord höjde han åter sitt ohyggliga spjut. "Försvara dig, Earlogisman, ty även om jag måste dräpa dig vill jag inte mörda dig."

Då höjde den ädle Earlogisman sitt ansikte. "Det skall jag inte", sade han, "ty om min broder vill ta mitt liv ger jag det gärna till honom."

"Förlåt mig", sade Starkad och höjde åter spjutet.

"Det gör jag inte", sade hjälten. "Mitt liv kan du ta, men min förlåtelse får du aldrig."

"Då må det bli så", sade Starkad, och med dessa ord stack han spjutet rakt i Earlogismans mäktiga hjärta.

Ett ögonblick blott stod hjälten där, och sedan, långsamt som då en väldig ek faller, föll Lamorklands stolthet, och jorden och himlen genljöd av hans fall.

Hör då, Lamorklands män, och hör hur Starkad fick sin lön. Tårar fällde han över sin fallne broder och sedan vände han sin vrede mot peloierna, och de flydde skrikande från honom. Genast lämnade han valplatsen och färdades ända till den heliga staden Chyrellos, och där underrättade han kyrkans främste om att deras plan nått sin fullbordan. Och när alla hade församlats i basilikan, som är kronan på deras omättliga högmod, förtalde Starkad den sorgliga historien om hur Earlogisman, mäktigast av forntidens hjältar, hade fallit.

Och då gottade sig kyrkans veka, bortklemade främste åt hjältens död, och nu trodde de att deras högmod och makt och ställning var tryggade, och var och en sade de ord som lovprisade Starkad och erbjöd honom gult guld utan gräns för den bragd han utfört.

Men kallt var hjältens hjärta, och han såg på de små män han tjänat; med tårar mindes han den store man han dräpt på deras maning. "Ni kyrkans små prinsar", sade han då. "Tror ni att guld kan förslå till att löna mig för det jag har gjort för er?"

"Men vad annat kan vi erbjuda?" frågade de så, mycket häpna.

"Jag vill ha Earlogismans förlåtelse", sade Starkad.

"Men den kan vi inte ge dig", sade de till honom, "ty den fruktade Earlogisman ligger nu i de dödas hus, från vilken ingen återvänder. Vi ber dig, mäktige hjälte, att berätta vad vi annars kan erbjuda dig som lön för den stora tjänst du har gjort oss."

"Blott en enda sak", sade Starkad, dödligt allvarsam.

"Och vad är det?" frågade de.

"Ert hjärteblod", sade Starkad. Och med dessa ord sprang han till den tjocka dörkren och stängde den med kedjor av järn, så att ingen kunde undkomma honom. Så drog han Hlorithn, Earlogismans blanka svärd, som han fört med sig till Chyrellos just i detta syfte. Och sedan tog hjälten Starkad sin lön för den bragd han utfört på peloiernas slätt.

Och när han så tagit det som tillkom honom hade kyrkan i Chyrellos inte längre några ledare, ty ingen av hennes främste såg solen gå ned denna dag, och ännu sörjande över att han dräpt sin vän bjöd Starkad den heliga staden farväl och återvände aldrig mer dit.

Men det sägs i det skogsklädda Lamorkland att spåmännen och oraklen ännu talar om den mäktige Earlogisman och om den dag då stridsguden Hrokka ger med sig och friger Earlogismans ande ur sin tjänst som en av de odödliga thanerna i hjältarnas hall, så att han kan återvända till Lamorkland och återuppta sitt stora verk. Och då skall blodet flyta, då skall världens konungar darra när världen åter skälver under den fruktade förgöraren Earlogismans steg, och världens krona och tron skall han ha i sitt grepp, så som det från början var avsett.

Källa: Första delen av Sagan om Tamuli, Kupoler av eld.

Många avsnitt saknas, men de består endast av stridskildringar och siffror över antal liv, tunnor blod, pund med hjärnor och famnar med inälvor som spilldes under festligheterna. Larmorkerna är trots allt en blodtörstigt folk.