Dalby heligkorskyrka

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Dalby Heligkorskyrka sedd från söder. Det som idag står kvar av kyrkan är bara en del av den ursprungliga kyrkan (tvärskeppet och koret)

Den tidigare entrén fungerar som krypta

Dalby Heligkorskyrka i Dalby sydöst om Lund, är en av Skandinaviens äldsta stenkyrkor.

Kyrkan anses vara den är den äldsta bevarade stenkyrkan på Skandinaviska halvön, grundlagd 1060^[1]. Dock återstår av denna äldre kyrka endast ett murparti i den södra mittskeppsmuren med en i en nisch inmurad pelare. Det mäktiga västtornet med den kryssvälvda hallen i bottenvåningen uppfördes i början av 1100-talet. En teori, baserad på utgrävningsresultat, har framkastats att den nuvarande kyrkan i stället uppförts i slutet av 1000-talet och att den står på platsen för en tidigare stenkyrka från mitten av 1000-talet. Nordens äldsta påvisbara stenkyrkor är den alltjämnt i bruk varande S:t Clemenskyrkan i Roskilde och den år 2006 påträffade grunden av en stenkyrka vid Varnhem i Västergötland, båda troligtvis från 1020/1030-talen. Den underjordiska kryptan i Vor Frue Kirke i Århus anses vara lika gammal som Dalby heligkorskyrka.

Biskopsstiftet i Dalby grundlades 1060 sedan kung Svend Estridsen fått Roms godkännande för att dela upp Roskildestiftet i nio nya stift, varav två i Skåne. Skälen till att inrätta två stift i Skåne, med bara en dryg mils avstånd mellan stiftskyrkorna i Lund och Dalby, är inte alldeles uppenbara, men det har bland annat föreslagits att Danmarks kung på detta sätt samtidigt försökte hålla sig väl med både kejsaren i Tyskland och viktiga makthavare i England, där den danska kronan försökte behålla fotfästet, vilket slutligen förlorades år 1066. Ett annat skäl till två biskopskyrkor så nära varandra kan vara att Dalby inrättats som missionscentrum för Dalbybiskopen Egino, vilken under 1060-talet kristnade Blekinge och var behjälplig med kristningen av delar av Mellansverige med Skara som utgångspunkt. Han planerade också, enligt Adam av Bremen, att förstöra hednatemplet i Gamla Uppsala.

Området runt Dalby var redan sedan länge en viktig kult- och bosättningsplats. Söder om ån i dalen ligger Kyrkheddinge, Mossheddinge och Kornheddinge, alla troligtvis utgående från en större, tidigare samlad bebyggelse som burit med den gamla ordformen "heddinge". Möjligen var det också så att Svend Estridsen från sin far Skåne-jarlen Ulf Torgilssons släkt hade besittningar i Dalbytrakten. Under troligtvis hans tid härstammar den kungsgård vars rester man funnit under jord direkt väster om den nuvarande stenkyrkan. Ett antal stenlängor har grupperat sig runt en gårdsplan på ca 25 x 25 meter. Den västra längan har dessutom haft stenkällare. Rester efter stolpar visar att stenpalatset troligtvis haft en föregångare av trä. Ett myntfynd från 1017-1025 tyder på att denna äldsta kungsgård går tillbaka till det tidiga 1000-talet.

Biskop Egino fick 1066 biskopsvärdigheten i Lund efter biskop Henrik, som fått rykte om sig att vara lättsinnig och ska ha supit ihjäl sig, [1] varefter de båda stiften slogs samman och Egino flyttade till Lund.

Kyrkan, och dess Augustinerkloster, förblev viktiga under hela medeltiden. Den danske kungen Harald Hein som dog 17 april 1080 begravdes i Dalby.

Källor

1. ↑ Nationalencyclopedin: Dalby

Litteratur

• Georg Welin: Dalby kyrkas grundläggning. Ale. Historisk tidskrift för Skåneland 1991:4.
• F.A. Birkebaek, E. Verwohlt, M. Höj.: Roskilde bys historie - tiden indtil 1536. Roskilde museums forlag, 1992
• Sven Rosborn: Den skånska historien. Vikingarna. Malmö 2004.