Dagsmark
Från Rilpedia
Dagsmark, by i Kristinestads kommun, Österbotten, Västra Finlands län.
Legenden om Dagsmarks tillkomst m.m.
Citat från tidningen Folkwännen 14. mars 1889: [1]
"Från Skaftung plägade man sedan färdas högre upp till ett ställe wid Lappfjärds ån för att fånga lax. Sedan bosatte sig äfwen där några af de ankomne främlingarne och kallade byn för Laxmark, hvilket namn sedan förbyttes till Dagsmark, emedan det wanligen åtgick en dag för resan fram och åter mellan Skaftung och sager by. Enligt folkberättelsen är sålunda Skaftung den första och Dagsmark den andra by i Lappfjärd socken (Sideby blef nämligen 1785 afsöndradt från Lappfjärd socken såsom kapell församling samt 1860 eget tredje klassens pastorat). Att Dagsmark är äldre än t.ex. Bötom kan man bland annat se däraf, att den förra byn har sina ägor ända inåt gårdarne i den senare, en knapp fjärdingsväg från Bötom kyrka."
Citat från tidningen Folkwännen 13. april 1889: [2]
"Dagsmark är enligt folkberättelsen den äldsta byn i Lappfjärd socken, sedan Skaftung och Sideby jämte några andra byar numera bilda ett eget pastorat. De förste bebyggare inom Lappfjärd och Sideby kommuner sägas hafwa funnits i Skaftung by. Komne öfwer hafwet från Swerfe, nedslogo de här sina bopålar och lefde utaf fiske och åkerbruk. Från Skaftung begåfwo de sig att fånga lax i den härwarande åforsen. Man kallade denna ort för Laxmark; hwilket namn sedan utbyttes mot Dagsmark.
Den förste åbon här nedsatte sig på den så kallade ”Tomten” wid norra sidan af ån, där nu Klemetsgårdarne äro belägna. Förutom laxfisket begynte han äfwen idka åkerbruk och boskapsskötsel. Wattnet i ån war den tiden owanligt högt. En wår war det så stort flöde, att wattnet bortförde äfwen Klemets fähus som war uppfördt på åstranden. Nöten, som woro fastklofwade wid wäggen, följde med fähuset och omkommo i ån. Denna olycka skedde nattetid. Men bonden förlorade icke så snart modet, utan genom arbete och flit lyckades han förskaffa sig andra kor i stället. Till Skaftung hade han 3 mils wäg. Inga andra grannar wisste han af än denna bys bönder hwilke äfwen woro få.
En dag när mannen arbetade med sina fiskeredskap kom en spån flytande ner längs forsen. Han sade då till sin hustru: ”he wal no trangt här, för wi ha it langt ett grannan”. Hustrun tyckte wäl, att detta war illa; men emedan man en gång nedslagit sina bopålar, kunde man ej mera flytta. Hon sade blott: ”no motar tu ga o si, hur langt he je ti närmast grannin.” Gubben fylde nu sin matsäck med mat och begaf sig i wäg, att uppsöka grannen. Andra dagen återkom han hem och sade åt sin hustru, att närmaste grannen bodde wid Mannila i ”Bötor” (Bötom), 1 swensk mil från Dagsmark. Omkring 12 år senare började Lappfjärd (kyrkobyn) bebyggas.
Äfwen jätterösen förekomma på denna bys mark och åtskilliga redskap från stenålderstid har man ock funnit här. Man ser däraf, att folk bott här långt före kristendomens införande i landet. År 1880 bygde kwarnägaren Josef Gustafsson Lill Kull en kwarn wid härwarande ån. Wid gräfning i åbacken träffade ha en kwarnsten, omkring 5 fot ner i jorden. Stenen was icke större än ett såbotten och omkring 3 a 4 tum tjock. Den är gjord af wanlig gråsten.
En afgudabild eller troligare hälgonbild af trä fans här i byn för långa tider tillbaka. Emedan han war tillwärkad af tall, kallades han wanligen för ”tallfan” af efterkommande släkten, som hade en annan religion. Samma bild war i de sista tiderna uppstäld wid wäggen i en gammal lada å ”Tomten” eller ”Storåkern”, där den förste åbon bosatte sig. Hwar den förr ha stått, känner man icke numera. Med reformationens inträde förswann bilddyrkan och hälgonbilder afskaffades icke blott ur kyrkor utan äfwen från de boningshus, där de förekommo. Bilderna belfwo nu hånade och föraktade. På samma sätt gick det ock med den ofwan berörda bilden hör. För att han icke skulle wara i wägen, stälde man densamma slutligen wid wägen i en gammal lada tillsammans med annat skräp. Där fans han en lång tid tils han förstördes af tidens alt förtärande tand."
Citat från tidningen Folkwännen 15. april 1889: [3]
"På södra sidan af ån war förr en stor mosse, som kallades ”Bymossa”. Denna sträkte sig från den så kallade Storåsen till Kwarnå. I början af detta århundrade was denna mosse ännu icke odlad samt owanligt sank, så att nötboskapen hade swårt att där söka sig föda. Ofta inträffade det, att kor sjönko ner i dyn, hwarifrån de med möda kunde uppbragas. Hela mossens storlek utgör inemot 247 tunnland. För 40 år sedan woro 42 tunnland och 8 kappland upparbetade åter. För närwarande finnes i ouppodladt tillstånd häraf icke mer än en fjärde del, hwilken äfwen i en snar framtid genom jordbrukarens idoghet blir förwandlad till kyttland. Efter det dessa odlingar påbörjades hafwa nattfroster här inträffat alt mera sällan än förr. – Men nu wille ock för några årtionden sedan alla hemmansägare i byn, hwar och en efter sitt mantal, hafwa del i samma mosse, som likwäl blott ligger inom Lill Kulls, Klemets och Bosks skogsskiften. Dessa gårdar hade ock för det mesta börjat dika och upparbeta sagde mosse. En långwarig process uppstod nu mellan bönderne i byn om äganderätten till densamma, men de nämnde hemmanens innehafware wunno sin sak enligt 1793 års faststälda storskifte i Dagsmark by samt jämlikt kungliga förordningen om skogarna i riket af den 1 augusti 1805, som stadga, att en hwar med full ägande och disposition rätt må nyttja sin enskilda och lagligen afwittrade skog och mark samt därå göra alla de uppodlingar markens beskaffenhet och jordmån medgifwa.
Hela byns mark utgör 4 1/12 mantal med 71 hemmansrökar och lika många torpare, backstuguhjon och annat löst folk. Genom arbete och flit skördar man här dock mycket säd, att den förslår för byns stora folkmängd.
En duglig folkskola har man äfwen här, som redan warit i gång öfwer 10 år. För närwarande äro där 36 elewer inskrifna. Några terminer har elewantalet uppgått ända till 70. För tre weckor sedan besökte inspektorn, magister Forsman, skolan. En af elewerne fick wid slutet af förra termin 10 mark i belöning för skicklighet i slöjd. Wid denna termins slut bekommer han en lika stor summa. Dessa penningar utfalla från den så kallade Furuhjelmska fonden."
