Från Rilpedia

Cogito, ergo sum (latin jag tänker, alltså finns jag) eller Dubito, ergo cogito, ergo sum (latin Jag ifrågasätter, därför tänker jag, alltså finns jag) är en sats som den franske filosofen René Descartes (lat. Renatus Cartesius) formulerade. Enligt honom var den enda kunskap som man kunde vara säker på att ifall man tänker så existerade man. På det sättet kritiserade han såväl religiösa idealister som empiriska pragmatiker, eftersom båda dessa verkade utifrån en lång rad antaganden som i sig inte kunnat bevisas.

Descartes hävdade dock att vissa uppfattningar i ljuset av "cogito, ergo sum" är mer rimliga än andra. Eftersom vi vet att vi själva existerar – att det alltså är en sanning – kan vi också veta att det finns saker som är sanna och falska. Vi kan också vara säkra på att det finns en inre och yttre verklighet, att vi som subjekt existerar i relation till objekt, och att den yttre verkligheten existerar oberoende av våra subjektiva önskningar och vilja. Eftersom "cogito, ergo sum" är en självklar sanning, kan vi också utgå ifrån att den eller det som skapat oss har ärliga avsikter. Med "cogito, ergo sum" som ett slags grundaxiom kunde Descartes bygga upp en rationalistisk världsbild som fjärmade sig från medeltidens vidskeplighet och dogmatism, och pekade fram mot den moderna vetenskapliga världsbilden.

Cogito, ergo sum kom även att bli ett ledmotiv för jämställdhetsförespråkare som François Poulaine de la Barre, som tolkade satsen som att alla med förmågan att tänka hade en likvärdig existens, vilket i hans ögon fråntog exempelvis kvinnoförtrycket den legitimitet som det fått genom olika biologistiska teorier^{[källa behövs]}. Satsen kom att bli viktig under hela upplysningstiden och var länge en grundpelare för olika feministiska tänkare.

Se även

Lista över latinska ordspråk och talesätt