Bunny Wailer
Från Rilpedia
| Bunny Wailer | ||
|---|---|---|
 Bunny Wailer 2008
|
||
| Information | ||
| Födelsenamn | Neville Livingstone | |
| Född | 10 april 1947 | |
| Bakgrund | Mall:Landsdata Jamaica Kingston, Jamaica | |
| Genre(r) | Reggae | |
| Instrument | Sång, percussion | |
| Aktiva år | 1963 - | |
| Relaterade band | The Wailers | |
Bunny Wailer, född som Neville O'Reilly Livingston 10 april 1947 i Nine Miles Jamaica, är en jamaicansk reggaemusiker och sångare, och en av originalmedlemmarna i den legendariska gruppen The Wailers. Han ges ofta epitetet "levande legend" i reggaekretsar. [1]. Neville Livingstone var den som tog initiativ till bildandet av sånggruppen The Wailers – som jämte Toots and The Maytals var de populäraste ska-artisterna på Jamaica under 1960-talet – och därför kan Neville kanske med rätta kalla sig för Bunny Wailer. Han var även medlem i den formation av The Wailers som 1973 släppte albumen Catch A Fire och Burnin – de två reggaealbum på Island Records som ledde fram till reggaens internationella genombrott. Han har därefter haft en delvis framgångsrik solokarriär ända in på 2000-talet. [2]
Innehåll |
Barndom
Neville bodde som barn med sin far Thaddius Livingston i Nine Mile, Jamaica. Där gick han på Stepney School. och det var där han träffade Robert Nesta Marley och blev vän med honom. Neville och hans far flyttade 1952 till huvudstaden Kingston, Jamaica in 1952, och Marley och hans mor Cedella Booker kom snart efter. Eftersom Nevilles och Robets föräldrar var ensamstående flyttade de ihop och fick dottern Claudette "Pearl" Livingston. Neville och Robert blev då styvbröder.
Både Bob och Bunny hade ett brinnande musikintresse och ville själva bli artister. Bunny Wailer tog 1963 initiativ till ska-vokalistgruppen som med tiden fick namnet The Wailers. I denna grupp kom och gick medlemmarna, men Junior Braithwaite, Beverley Kelso, Cherry Smith, Bunny Wailer, Bob Marley och Peter Tosh var någorlunda fasta medlemmar. [3]
Ska-eran under 1960-talet
Sångarna i den nybildade vokalistgruppen kallade sig först för "The Teenagers", därefter för "The Wailing Rudeboys", "The Wailing Wailers" och slutligen för "The Wailers". [4] Under ska-eran på 1960-talet spelade vanligen inte sångaren några instrument, utan musikproducenternas inspelningsstudios höll sig med egna husband och sångarna fick komma till musikproducenten och sjunga upp sina nya låtar. Om denne gillade låten fick sångarna hjälp av husbandet för att spela in en singel. The Wailers största hit under ska-åren var "Simmer Down", producerad av Clement "Coxsone" Dodd 1963.
Bunny Wailer var huvudsångare på bl.a. låtarna "Sunday Morning", "Dreamland", och "Rock Sweet Rock" . Sedan, 1967, fick hans musikkarriär ett avbrott bär hand dömdes till ett fängelsestraff för innehav av marijuana. När medlemmarna återförenades hade en ny musikstil slagit igenom på Jamaica: rocksteady. The Wailers lyckades fortsätta att vara en mycket populär inhemsk grupp även under denna period.
The Wailers och reggaen
I slutet av 1960-talet började de tre medlemmarna Wailer, Tosh och Marley att intressera sig för rastafari – en religiös rörelse i utkanten av det jamaicanska samhället. De började också att lära sig att spela olika instrument på allvar. De inledde ett samarbete med den vilt experimenterande utvecklaren av reggae, Lee "Scratch" Perry, och fick därigenom även tillgång till Black Arcs permanenta band The Upsetters. När de tre några år senare lämnade Perry och fick ett lån av Chris Blackwell, Island Records, för att spela in en LP, hade de övertalat basisten Aston "Familyman" Barrett och hans bror, trummisen Carlton Barrett att lämna Upsetters för att ansluta sig till The Wailers.
The Wailers två första album för Island var inte en omedelbar succé, men till slut upptäckte den internationella publiken Catch A Fire och Burnin', och reggaen blev en musikstil som spelades även utanför Jamaica. Med framgångarna följde ett intensivt turnerande, något som inte passade Bunny Wailer särskilt väl. Av The Wailers två Island-album framgår även att Bob, Peter och Bunny representerade tre ganska olika stilar inom reggaen. Det hela slutade med att Peter och Bunny lämnade gruppen för att utvecklas som artister, och Bob och bröderna Barrett fortsatte, nu som Bob Marley & The Wailers.
Blackheart Man
Peter Tosh klarade solokarriären bättre än Bunny Wailer, främst därför att Tosh var villig att satsa på ett intensivt turnernade världen över, medan Bunny länge helt satsade på att släppa studioalbum. Han startade sitt eget skivmärke, Solomonic, och avtalade med Island Records att de skulle sköta distributionen. Hans första LP som soloartist var Blackheart Man, som kom 1976. Detta album är på många sätt ytterligare ett Wailers-album. Peter Tosh medverkar som gitarrist på flera låtar och Bob Marley körar och har skött en del av mixningen. Bröderna Barrett står för bas och trummor. Bunny Wailer själv lyckas bevisa att han inte bara är en bakgrundssångare, utan en begåvad låtskrivare och en utmärkt solosångare.
De två följande albumen – Protest och Struggle – manifesterade Bunny Wailers djupaste politiska och religiösa övertygelser. Albumen togs väl emot och fick bra kritik, men kunde inte jämföras med de framgångar Marley och Tosh hade.
Albumet In I Father's House (1980) väckte inte någon större uppmärksamhet och gick knappt att få tag på utanför Jamaica. Samma år spelade han in två skivor med Sly & Robbies Roots Radics band i ryggen, vilket resulterade i en mycket snabbare, tyngre och rockers-inspirerad reggae: Rock'n'Groove och Bunny Wailer Sings The Wailers. Medan den förra bestod av helt nytt material och representerade ett sound som dittills inte hade hörts inom reggaen, var den senare en LP med reggaeversioner av Wailers-låtar från 1960-talet och någon enstaka Tosh-låt från 1970-talet. Bägge albumen sålde någorlunda bra utomlands, och singlarna Cool Runnings och Rock'n'Groove hamnade högt på listorna på Jamaica. [5] Dessa två skivor följdes av Tribute (till styvbrodern Bob Marley, som avled av sin cancer i maj 1981).
Efter en längre flirt med dancehallreggaen återvände Bunny Wailer till rootsreggaen med albumet Liberation (1989).
Återupptagandet av turnélivet
År 1983 stod Bunny Wailer på scenen igen för första gången på tio år. Det var på en insamlingsgala i Kingston för blinda barn, där hans framförande med Sly och Robbies Roots Radics i ryggen bandades. Det har sagts att alla som såg honom undrade varför han varit borta från scenen så länge, eftersom hans live-uppträdanden var så mycket bättre än hans studioalbum.
Flera soloalbum följde, men det skulle gå tio år från det att Blackheart Man släpptes tills Bunny Wailer gjorde sin första utlandsspelning. Det skedde den 12 juli 1986 i Long Beach i Kalifornien, och denna konsert visade att även Bunny var en av reggaens stora med ett eget sound. Även Bunny själv blev överraskad över att han tycktes vara populärare utomlands än hemma på Jamaica. Med på turnén var även Robbie Shakespeare på bas och Sly Dunbar på trummor – två mycket begåvade musiker som även spelade tillsammans med Black Uhuru och som Bunny Wailer tidigt hade upptäckt. Sly and Robbie skulle under 1990-talet komma att bli världens mest anlitade basist och trummis av alla kategorier av artister från hela världen – Från Grace Jones till Mick Jagger, från Herbie Hancock till Sinead O'Connor. [6] Robbie Shakespeare medverkade redan på Blackheart Man.
Samma år gjorde Bunny Wailer även en konsert i New York som filmades och nu finns som DVD.
Grammys och politik
Båda Bunny Wailers grammyvinnande album på 1990-talet – Time Will Tell: A Tribute to Bob Marley (1990) och Hall of Fame: A Tribute to Bob Marley's 50th Anniversary – var hyllningar till och versioner av barndomsvännen Bob Marleys musik. Till en del har Bunny Wailer drivits av en önskan att de gamla Wailers-låtarna inte ska glömmas bort, särskilt som både Marley och Tosh har gått bort. Samtidigt har han haft en foten i roots reggae och den andra i dancehall under sitt långa artistliv. Det tredje Grammy-vinnande albumet var Crucial Roots Classics (2005).
När Bob Marleys änka Rita i april 2004 gick ut med påståendet att Bob skulle ha våldtagit henne vid flera tillfällen, tillbakavisade Bunny Wailer detta som ett rent påhitt. "Det kommer från en kvinna som blivit mångmiljonär som Bobs arvtagare trots att han före sin död i praktiken hade separerat från henne och (...) den Bob jag kände var ingen våldtäktsman, det låg inte i hans natur", kommenterade Bunny Wailer i The Jamaica Observer. [7]
Under 1990-talet började Bunny Wailer att intressera sig för politik, vilket är mycket ovanligt för en rastafarian. Det är emellertid barn- och ungdomsfrågor som ligger honom närmast om hjärtat. Han grundade ett politiskt parti – United Progressive Party (UPP) – i mitten av 1990-talet. Åtskilliga utbildningsreformer finns på UPP:s önskelista, och även en legalisering av marijuanan. Partipolitiken höll honom borta från inspelningsstudion under andra hälften av 1990-talet, men därefter har han släppt ytterligare sju album. [8]
Familj
Bunny Wailers hustru ska ha varit Jean Watt, och hon uppges enligt texten på Wailers album Burnin' ha skrivit de tre låtar Bunny sjöng på skivan.
Bunny Wailer har en dotter, Ngeri Livingston, som också är sångerska och bosatt i Atlanta. [9]
Diskografi
Samlingar
Källor
- ↑ Nelson, Daniel & Nelson, Seth (1997) Bunny Wailer: The forgotten music legend. PerfectSoundForever (webbsajt) [1]
- ↑ VitalSpot (2000 - 2008) Bunny Wailer's Biography. VitalSpot (webbsajt) [2]
- ↑ VitalSpot (2000 - 2008) Bunny Wailer's Biography. VitalSpot (webbsajt) [3]
- ↑ VitalSpot (2000 - 2008) Bunny Wailer's Biography. VitalSpot (webbsajt) [4]
- ↑ Greene, Jo-Ann (2004) Bunny Wailer Biography. Musiksajten All Music [5].
- ↑ Sly and Robbie - Riddim Twins (2008) "Discography". Unofficial website. [6]
- ↑ Walters, Basil (16 apr 2004) "Rita should apologise, says Bunny Wailer" i The Jamaica Observer
- ↑ Greene, Jo-Ann (2004) Bunny Wailer Biography. Musiksajten All Music [7].
- ↑ Frater, Adrian (10 feb 2008) "Bunny's daughter and her Wailer genes" i Jamaica Gleaner News.
