Balsamering
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
Balsamering, eller mumifiering, i de flesta moderna samhällen, är konsten och vetenskapen om att temporärt konservera människolik för att förhindra förruttning och göra möjligt lit de parade vid begravning. Balsamering har en lång historik, och några forna kulturer hade balsameringsprocesser som hade stor religiös innebörd.
Modern metod
I Sverige balsameras en död kropp när man vill skjuta upp förruttnelseprocessen och när man ska transportera kroppen utomlands, men också när man önskar göra den avlidna fin för visning.
I det sistnämnda fallet gör man en del förberedelser före själva balsameringen. Man ser till att se till att den dödas mun och ögon är slutna och att fingertoppar och naglar är rena. Ibland behöver man också snygga till kroppen med smink. För att inte vätska ska rinna från kroppen punkterar man blåsor, tömmer buken på vätska och gaser. Dessa bildas lätt om kroppen har legat länge eller legat varmt.
Om den avlidne är en man rakar obduktionsteknikern först ansiktet. Formalinet får nämligen kroppen att stelna en aning och huden att svälla något – skägget dras in lite och huden blir slätare.
Balsameringen skiljer sig något åt från sjukhus till sjukhus. Den här redogörelsen är baserad på hur det går till på ett sjukhus i Stockholmsområdet. Där börjar obduktionsteknikern med att skära ett snitt vid nyckelbenet, så långt ned som möjligt. Detta för att märket ska döljas av skjortan, klänningen eller svepdräkten när den döda ligger i kistan. Via halsartären sprutar man med lufttryck in formalinlösningen ut i kroppens blodkärl.
Man öppnar halsvenen för att trycket i blodkärlen inte ska bli för högt, och ibland kommer det då ut blod. Trots att en vuxen människa har ungefär fem liter blod i kroppen kommer det sällan ut mer än en halvliter. Det beror på att kroppen vanligtvis har legat länge då balsameringen genomförs. Kroppen börjar nämligen torka ut direkt efter döden. För att formalinet också ska sprida sig kring tarmarna går man ner i bukhålan med ett spjutliknande instrument.
Obduktionsteknikern masserar händerna och ansiktet för att göra det lättare för formalinet att tränga in. Möda läggs på dessa kroppsdelar eftersom de syns vid visningen. Det ser ut som om livet kommer tillbaka när den svagt rödfärgade vätskan driver fram i handens vener. Vid behov injicerar man formalin direkt i fingertopparna. Det gäller också ögonen, som mest består av vatten och torkar ut snabbt. Där använder man formalin utan färgämne.
Man stoppar in cellstoff som suger upp fukt i snittet vid nyckelbenet innan man syr ihop. För att ytterligare hindra läckage stoppar man även cellstoff i munnen och näsan.
Hela balsameringen brukar ta ungefär en halvtimme, men i mer komplicerade fall kan den ta så mycket som en och en halv timme. Efter balsamering tvättas hela kroppen och får torka under ett lakan.
En balsamering i samband med obduktion genomförs något annorlunda. Då sprutar man in formalin på sex ställen: benen, armar, halsen samt i buken innan man återställer kroppen.
En obduktionstekniker kan rekommendera att ingreppet görs, men normalt sett är det de anhöriga i samråd med begravningsbyrån som bestämmer ifall en kropp ska balsameras.
Den vanligaste balsameringsvätskan är en formalinlösning som består av tio procent formaldehyd, vatten och färgämnet eosin – ett organsikt ämne som också används för färgning av läppstift och rött bläck. Det tillsätts för att ge den avlidna lite mer färg över hela kroppen. Formalin har konserverande egenskaper. Halten formaldehyd höjs till femton procent på sommaren eller om kistan ska skickas utomlands.
Den döda kroppen förlorar mycket vätska genom uttorkning. Vid en balsamering går det åt två till fem liter färdigblandad tioprocentig formalinlösning.
Juridik
Balsamering regleras i obduktionslagen 24 §:
Kroppen efter en avliden får balsameras om det av sanitära skäl är nödvändigt för att kroppen skall kunna bevaras till dess kremering eller gravsättning sker eller om den skall tas i anspråk för anatomisk dissektion. Balsamering får också ske på begäran av den som enligt 5 kapitlet 1 § begravningslagen (1990:1144) ordnar med gravsättning.
Fornegypten
I den egyptiska religionen trodde man på ett liv efter döden. Man trodde att de döda skulle uppstå där de begravts. Därför byggde man pyramider som skulle bli faraos bostad efter döden. Man lade ner tjänare, djur och dyrbarheter som guld i pyramiden.
Förmodligen gjordes de första balsameringsförsöken 3 400 år f. kr. Man har hittat en bevarad mumie som begravdes för ungefär 4 700 år sedan. Det är det äldsta mumifieringsfynd man har hittat.
Balsameringen utfördes med nästan rituell noggrannhet. Först togs inälvorna och hjärnan ut ur kroppen. Organen hälldes i speciella kärl, så kallade kanoper. Den nu tömda kroppen tvättades och gneds med salt. Tomrummen fylldes med linnetrasor, och väldoftande örter och oljor. Efter 70 dagar tvättades kroppen igen och man täckte ögon, öron och näsa med bivax. Ansiktet sminkades och läppar, naglar, handflator och fotsulor färgades. Sedan började man linda den döde. Först lindades fingrar och tår, sedan armar och ben och slutligen bålen. Som mest kunde det gå åt åtminstone 100 meter linnebindlar. Balsameringen avslutades med att pensla den lindade kroppen med en gummilösning. Den lindade kroppen lades ofta i en smyckad trä- eller stenkista, så kallad sarkofag.
