Från Rilpedia

Arvo Pärt, född 11 september 1935 i Paide i norra Estland, tonsättare, bosatt i Berlin.

Pärt studerade under Heino Eller vid konservatoriet i Tallinn mellan 1958 och 1963 och var samtidigt anställd vid den estniska radion som kompositör och inspelningsledare. 1959 skrev han ett verk för barnkör och orkester, Meie aed (Vår trädgård) som vann första pris vid en tävling för unga kompositörer i Moskva 1962 och gjorde honom känd i Sovjetunionen.

Pärts musik delas ofta in i två perioder. Hans tidiga verk (fram till mitten av 70-talet) är mycket olik den senare musiken. I den tidigare perioden experimenterade han ofta med tolvtonsmusik, seriell musik och kollage, bland annat inspirerad av Sjostakovitj, Prokofjev, Bartók och Schönberg. Exempel på dessa verk är Perpetuum Mobile från 1963 och hans första symfoni från 1964.

I början av 70-talet genomgick Pärt en kreativ kris, och gick tillbaka till att studera den västerländska musikens rötter såsom gregoriansk sång och polyfonisk musik. Hans nyare musik, som han själv kallar tintinnabuli, kännetecknas av en melodisk enkelhet, byggd på den s.k. treklangen, och han återknyter genom sina, framför allt sakrala, verk (till exempel Miserere från 1989) till de gamla mästarna: Palestrina, Josquin Des Prez med flera. Pärt samarbetar av detta skäl också gärna med engelska körgruppen The Hilliard Ensemble, specialiserade på den äldre musiken. Det är för denna nyare musik som han är mest känd.

Sedan Pärt 1974 blev upptagen i den ortodoxa kyrkan har den ryska andliga traditionen spelat en central roll för hans livsuppfattning och konstnärsskap. Ett av hans främsta körverk är Kanon Pokajanen från 1997, en tonsättning av en ortodox botgöringshymn.

Pärt emigrerade 1980 från det sovjetiska Estland och bosatte sig i Berlin där han fortfarande bor.

Verk i urval

• Perpetuum Mobile (1963)
• Collage sur B.A.C.H. (1964)
• Symfoni nr. 1 (1964)
• Symfoni nr. 2 (1966)
• Symfoni nr. 3 (1971)
• Sarah Was Ninety Years Old (1976)
• Pari Intervallo (c:a 1976-1981)
• Fratres (1977)
• Cantus In Memoriam Benjamin Britten (1977)
• Spiegel im Spiegel (1978)
• Annum per annum (1980)
• Passio Domini Jesu Christi secundum Johannem (1982)
• Te Deum (1984-85)
• Stabat Mater (1985)
• Trivium (1988)
• Mein Weg hat Gipfel und Wellentäler (1988) (inspirerad av en dikt av Edmond Jabès)
• Miserere (1989)
• Mozart-Adagio (1992)
• Litany (1994)
• I am the True Vine (1996)
• Kanon Pokajanen (1997)
• Littlemore Tractus (2001)
• Lamentate (2002) (inspirerad av Marsyas av Anish Kapoor)

Litteratur

• Paul Hillier, Arvo Pärt. (Oxford University Press, 1997)
• Torsten Kälvemark, Arvo Pärt. Om musiken vid tystnadens gräns (Artos & Norma bokförlag, 2002)