Från Rilpedia

Denna artikel behandlar Albaniens historia från den albanska nationalismens födelse till landets självständighets erkännande.

Albaniens historia
Albaniens antika historia
Albaniens medeltida historia
Albaniens osmanska historia
Albaniens självständighet
Albaniens nutida historia

Ungefär vid tiden för Berlinkongressen 1878 uppstod en albanska nationell rörelse, som kämpade för rätten att använda det albanska språket men som så småningom växte till en alltmer revolutionär, nationell befrielseorganisation. Det Osmanska riket stod inför sin undergång och grannstaterna ville dela upp dess europeiska besittningar mellan sig.

Strax före kongressen samlades representanter från alla albanska områden i staden Prizren, i Kosovo, och bildade en sammanslutning "för fosterlandets räddning", Prizrenligan (Lidhja e Prizrenit). I ledningen för förbundet stod Abdyl Frashëri, som tillhörde en känd patriotisk familj från sydligaste Albanien. Syftet var att förena alla delar av den albanska nationen. Förbundet blev kortlivat men det kom att ha avgörande betydelse för den albanska nationalismen. Det speciella med denna rörelse var att den stod över de religiösa intressena. Albanerna var uppdelade på tre religioner: i norr romerska katoliker, i söder ortodoxa och över hela landet, med tyngdpunkten på mellersta Albanien, muslimer. Redan vid Berlinkongressens tid hade Vaso Pascha, en betrodd osmanska guvernör med samtidigt albansk patriot, formulerat den albansknationalistiska grundtanken: "Och se ej på kyrka och moské, ty albanernas tro är albanskhetens idé".

År 1912 dök det längs gränserna upp ett hot mot en framtida albansk oberoende statsbildning. Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien upphörde med sina inbördes stridigheter och gick till angrepp mot de sista av Osmanska rikets besittningar i Europa, däribland också Albanien. Montenegrinerna önskade annektera Shkodër, grekerna ville överta Epirus, och serberna ville ha en återförening med Kosovo. De betraktade inte albanerna som ett separat folk utan såg dem som "turkar" och ansåg därför att det var deras plikt att dela Albanien mellan sig.

Den 28 november 1912 sammankallades i staden Vlorë i Merigona en nationalförsamling som utropade Albanien som suvervän och oavhängig stat. Den gamle statsmannen Islamil Qemali hade på balkongen till stadshuset hissat den albanska flaggan.

Stödet för den nya statsbildningen från stormakternas sida uteblev. Den nämndes på sin höjd som en kuriositet i den europeiska pressen. Under tiden forsatte grannstaternas arméer att välla fram över albanska områden.

Mellan 1912 och 1913 hölls en konferens i London för att återigen dela upp de albanskbebodda områdena. Den 23 mars 1913 beslutades hur den norra och nordöstra gränsen skulle se ut i Albanien då man skilde Kosovo från Albanien och även nuvarande västra Makedonien uteslöts. Enligt beslutet den 11 augusti 1913 bildades nuvarande grekiska Epirus av en del av det dåvarande albanska Epirus.

Londonkonferensen ville egentligen inte erkänna Albanien som stat utan syftade på att Albanien skulle vara en autonom provins under osmanskt styre. Österrike-Ungern och Italien tog då fram ett förslag som innebar att Albanien skulle erkännas som en egen stat. Så skedde också den 29 juli 1913, då Albanien erkändes som en självständig stat av samtliga stormakter.