Från Rilpedia

Akut myeloisk leukemi, AML, är den vanligaste formen av leukemi hos vuxna. Det är en störning av utmognaden av myeloiska celler. Myeloiska celler är en undergrupp till vita blodceller som är inblandade i kroppens immunförsvar. Risker är bland annat ärftlighet, exponering för strålning eller kemikalier (särskilt bensen) och tidigare behandling med cellgifter (alkylerare). Även personer med Downs syndrom löper ökad risk. AML kan även orsakas av Myelodysplastiskt syndrom.

Myeloida leukemier är akuta eller kroniska beroende på hur snabbt de utvecklas utan behandling. De kan dessutom bli klassificerade efter utseende (morfologiskt). Ett Fransk-Amerikanskt-System (FAB) grupperar sjukdomen i sju undergrupper (M0, M1, M2, M3, M4, M5, M6, & M7). Risk för allvarliga blödningar föreligger vid M3.

AML är ofta diagnostiserad efter 1-2 månader av ospecifika symptom som trötthet, svaghet, blåmärken, blödningar eller infektion.

Cellgiftsbehandling delas in i två typer: induktion och postremissionsbehandling. I alla FAB subtyper utom M3 är standardbehandlingen cytarabin och en antracyklin (ex. idarubicin). Total tillbakagång i sjukdom sker i 70% av nydiagnostiserade vuxna. Man letar i benmärgen efter maligna celler efter varje omgång av cellgifter. Tillbakagång kan uppnås efter en till tre behandlingar.

Posttillbakagångsbehandling kan inkludera mer intensiv kemoterapi eller benmärgstransplantation. Trots sådan behandling är risken för återfall stor. En form av immunterapi, en kombination av histamindihydroklorid och interleukin-2, godkändes i juli 2008 av den europeiska läkemedelmyndigheten EMEA som återfallsförebyggande behandling vid AML.