Från Rilpedia

Abd ül-Hamid II, född 22 september 1842, död 10 februari 1918, var sultan av det Osmanska riket från 31 augusti 1876 till 27 april 1909.

Han var den andre sonen till sultan Abd ül-Mecid I och efterträdde sin äldre broder Murat V som sultan efter att denne blivit avsatt på grund av psykisk sjukdom. Abd ül-Hamid stod i början under den reformvänlige Midhat Pashas inflytande och styrde efter dennes fall (februari 1877) utan egentlig hållning och under allsmäktiga gunstlingars (såsom Mahmud Damads) inflytande. Därav följde under kriget mot Ryssland åren 1877 till 1878 ständiga ombyten av befälhavare och ändringar i krigsplanerna och efter dess olyckliga utgång täta ministerombyten.

Genom en utomordentlig kraftansträngning satte Abd ül-Hamid sig efter en tid själv in i ärendena och tog regeringen i egen hand samt befriade sig alltmera från gunstlingarnas inflytande. Han inkallade tyska ämbetsmän, med vilkas hjälp han år 1881 genomförde en finansreform, som nedsatte statsskulden. Genom tyska officerare lät han utarbeta en ny militärlag, som trädde i kraft år 1887. Abd ül-Hamid bemödade sig om en europeisk fredspolitik och lyckades höja sin prestige. Han levde strängt innesluten i sitt palats och blev med tiden ånyo mera beroende av sin omgivning, varom i synnerhet grymheterna i Armenien året 1894 vittnade.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Abd-ul-hamid, 1904–1926 ^(Not).