Från Rilpedia

Émile Ollivier, född 2 juli 1825 i Marseille, avliden 20 augusti 1913 i Saint-Gervais-les-Bains (Haute-Savoie), fransk politiker, konseljpresident från 2 januari till 9 augusti 1870.

Ollivier var son till Démosthéne Ollivier, en ivrig republikan, som 1848-49 var ledamot av franska nationalförsamlingen och landsförvisades efter statskuppen 1851. Émile Ollivier blev 1847 advokat i Paris och började sin politiska bana strax efter februarirevolutionen 1848, då han, genom Ledru-Rollins inflytande, utnämndes till Franska republikens kommissarie i dep. Bouches-du-Rhône och Var.

Ett halft år senare utnämndes Ollivier av Cavaignac till prefekt i departementet Haute-Marne, men måste avgå, då prins Louis Napoleon i december 1848 blev republikens president. Ollivier blev åter advokat i Paris och vann snart rykte för kunskaper och vältalighet. Vid de allmänna valen 1857 och 1863 valdes han till ledamot av Lagstiftande kåren, där han tillhörde den lilla republikanska grupp ("de fem"), som under denärmast följande åren utgjorde den "oförsonliga" parlamentariska oppositionen mot kejsardömet.

1861 trädde Ollivier emellertid i förbindelse med hertigen av Morny och närmade sig småningom alltmer Napoleon III, som han redan 1860 i ett ryktbart tal, vari Ollivier besvor Napoleon att bli en banbrytare för folkfriheten, ostentativt kallat "le héros légendaire". Redan 1864 uppträdde Ollivier i ett märkligt tal häftigt mot den systematiska oppositionen mot kejsardömet, bröt 1866 öppet med sina förra republikanska vänner, och då kejsaren 19 jan. 1867 utlovade åtskilliga liberala reformer, blev Ollivier den ivrigaste förkämpen för en försoning mellan det liberala partiet och kejsardömet. I skriften Le 19 janvier (1869) sökte han bevisa möjligheten av det dittills enväldiga kejsardömets förvandling till en konstitutionell och parlamentarisk styrelse. Vid de allmänna valen några månader senare fick han endast genom regeringens understöd en plats i Lagstiftande kåren.

Som ledare för det nya liberala mellanpartiet ("le tiers-parti") inom densamma fick Ollivier av Napoleon III 27 december 1869 i uppdrag att bilda ett parlamentariskt kabinett. I detta kabinett, som bildades 2 januari 1870, blev Ollivier själv justitieminister och konseljpresident. Han hade nu att kämpa mot både yttersta vänstern och yttersta högern. Men trots sina motståndares vältalighet och våldsamhet lyckades han i början vinna flera framgångar. Under oroligheterna i Paris efter prins Pierre Bonapartes mord på publicisten Victor Noir uppehöll Ollivier utan blodsutgjutelse, ordningen i huvudstaden. Ledru-Rollin erhöll amnesti. Den impopuläre Seineprefekten Haussmann avskedades. Flera reformer genomfördes i avseende på administrationen och rättskipningen, och lindringar i presscensuren föreslogs. Ett av Ollivier utarbetat och framlagt förslag till statsförfattningens ändrande i liberal riktning, vilket bl. a. innehöll införandet av fullständig ministeransvarighet, antogs av senaten 28 mars och sanktionerades genom allmän folkomröstning 8 maj, med en stor majoritet (7,3 miljoner ja-röster mot 1,56 miljoner nej).

Men denna glänsande framgång i inrikespolitiken följdes av fruktansvärda motgångar i utrikespolitiken. Ollivier ansågs vara fredsvän, och ännu 30 juni 1870 yttrade han inför Lagstiftande kåren: "Aldrig har fredens upprätthållande varit säkrare tryggat än nu." Men likväl var han nog svag och lättsinnig att inför Lagstiftande kåren understödja och mot den gamle erfarne Thiers försvara det av kejsarinnan Eugénie m. fl. ledda krigspartiets politik, som i mitten av juli 1870 ledde till den brådstörtade och olycksdigra krigsförklaringen mot Preussen. "Från denna dag börjar för ministrarna, mina medbröder, och för mig ett stort ansvar; vi övertaga det med lätt hjärta", utropade Ollivier från talarstolen i Lagstiftande kåren 15 juli 1870.

Dessa övermodiga ord återföll förkrossande på Ollivier, då redan i början av augusti 1870 det ena nederlaget följde på det andra. Efter en av Lagstiftande kåren på Clément Duvernois’ förslag 9 augusti antagen dagordning, som innebar, att kabinettet var odugligt att organisera landets försvar, måste ministären avgå; och nu allmänt avskydd, drog Ollivier sig undan till Italien. Därifrån återvände han i slutet av 1873 till Frankrike. Vid de allmänna valen 1876 och 1877 uppträdde han som kandidat till deputeradekammaren, men utan framgång.

Ollivier utövade livlig författarverksamhet och invaldes 1870 (efter Lamartine) i Franska akademin. Utom ett par juridiska arbeten och en mängd artiklar i juridiska tidskrifter och i Revue des deux mondes utgav han Démocratie et liberté (1867), Une visite à la Chapelle des Médicis (1872), Lamartine (1874), Principes et conduite (1875), Le ministére du 2 janvier, mes discours (s. å.), L'église et l'état au concile du Vatican (1879) och M. Thiers à l'Académie et dans l'histoire (1880).

Vid närmare 70 års ålder började Ollivier utge sitt för historieforskningen viktiga arbete L’empire liberal. Études, récits, souvenirs (l bd, 1894-1902), en vidlyftig och på dittills okända detaljer rik skildring av Frankrikes historia 1867-70, vari Ollivier söker försvara sin olycksbringande politik. Endast några veckor före sin död sökte han i ett par artiklar i Revue des deux mondes rentvå sig och även marskalk Bazaine.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ollivier, 1904–1926 ^(Not).