Från Rilpedia

Ättledning var i svensk rättshistoria en föregångare till adoptionen. Under förkristen tid blev barn efter ofria (trälar) också ofria. Det samma gällde om en fri man fått barn med en ofri kvinna. Emellertid fanns en möjlighet för en fri man att ta upp barnet i sin ätt och förklara det som sitt. Detta skedde genom ättledningen, som var en ceremoni som genomfördes på ett visst sätt och i närvaro av ättens medlemmar.

En beskrivning av hur det skulle gå till och vilken formel som ättledaren (fadern) skulle uttala finns bevarad i de norska Frosta- och Gulatingslagarna. Om fadern också hade myndiga "äkta" söner kunde deras godkännande krävas.

Till skillnad från adoption så kunde ättledning endast ske av egen avkomma. Det kunde vid ättledning också föreligga oklarhet ifall hela ätten var bunden av ättledningen eller endast ättledaren. Denna fråga kunde till exempel gälla ifall den ättledde skulle ha rätt att ärva någon annan i släkten än sin fader. Häri ligger en annan skillnad mot adoption, där den adopterade helt och hållet erhåller samma rättigheter och skyldigheter som han skulle ha haft ifall han vore avkomma till den adopterande föräldern.

Då träldomen avskaffades minskade behovet av ättledning eftersom det inte längre fanns några ofria som kunde ättledas. En annan orsak till att ättledningen minskade var kyrkan uppfattning att "äkta börd" endast kunde erhållas om föräldrarna var gifta. Äkta börd kunde således inte förvärvas i efterhand.

Källa

Gerhard Hafström: Den svenska familjerättens historia. Utgiven av Juridiska föreningen i Lund. Nionde upplagan. Lund 1975.