Från Rilpedia

Änkebränning (sati, suttee), innebär inom hinduismen att efterlevande hustru bränner sig levande på den döde makens likbål.

Bruket var vida utbrett i norra Indien, men förbjöds av de brittiska kolonialmyndigheterna redan 1829. Än idag anses det dock som en i hög grad andlig handling att ta bålet, och det senaste kända exemplet är från byn Deorala i Rajasthan 1987, där en ung, nygift kvinna vid namn Roop Kanwar blev änka och enligt eget val satte sig högst upp på likbålet och lät sig förtäras av lågorna. Sedan detta blivit känt samlades hundratusentals människor i byn vid en särskild ceremoni 10 dagar efter hennes död, för att få del av den välsignelse hon troddes ha nedbringat över marken där hon dog.

När den engelske generalen Charles James Napier, av en delegation hinduer, uppvaktades i ärende att få hans stöd för upphävandet av det engelska förbudet mot änkebränning, hänvisade delegationen till änkebränningens betydelse i indisk och hinduisk kulturell tradition.Generalen redogjorde för den engelska kulturella traditionen, att, i händelse någon bränner en kvinna levande, slå ett rep runt kvinnobrännarens hals för att sedan hänga honom. Hinduerna hade engelsmannens försäkran att följde de bara sin tradition och reste ett bål, engelsmännen skulle följa sin och resa en galge.1)

I nutida Indien är änkebränning inte endast förbjudet utan också ovanligt.

1)Mark Steyn, America Alone, p 193