Från Rilpedia

Telefax, fax, efter tele- och faksimil (att på stort avstånd göra något som är likadant), är en teknik för elektronisk bildöverföring över telenätet. Faxar användes i begynnelsen främst av företag, men numera är fax mellan privatpersoner inte alls ovanligt. Faxen fungerar så att den läser av en bild på ett papper som förts in i en avsändande apparat. "Bilden" kan vara såväl en ritad figur som bokstäver skrivna för hand eller med skrivmaskin. Ett tidningsurklipp går bra, och vissa apparater klarar även en sida ur en bok. Elektriska signaler skickas sedan över telefonnätet till en annan fax som tar emot och skriver ut bilden. Det går även att faxa via datorn, om man har ett faxmodem mellan datorn och telelinjen eller genom att skicka e-post till en telefax-service. Principen är då densamma utom att man kan skicka text/bilder direkt från datorn.

De tidigaste faxarna avsökte texten mekaniskt linje för linje, antingen med originalet uppspänt på en roterande trumma eller med en fram- och återgående anordning som uppbar en fotocell (avsändande ände) respektive något slags ritdon (mottagande ände). Tidiga faxmottagare byggde på på rent fotografiska principer; mottaget fax måste framkallas med gängse fotografiska metoder innan den kunde användas. Dessa system var långsamma och sändningen av ett A4-original tog många minuter, eventuell fotografiframkallning oräknat. Med förbättrad teknik tar det mindre än en halv minut att sända en A4, som är direkt användbar, när signalerna är mottagna.

Telefax av fotografier kallades i början bildtelegram. De var vanligtvis tydligt randiga och hade ofta svarta eller vita fläckar till följd av störningar på telefonlinjerna. Kvaliteten på dagens telefaxbilder är mycket högre, randighet syn knappast. Tidiga faxsändningar gav enbart svart/vita bilder; numera är färg inget problem.

Papperet

Papperet i faxapparater kan var av flera olika slag:

• Ljuskänsligt fotopapper (nämnt ovan). Noggrant framkallat är hållbarheten ganska god, vid snabbframkallning mindre god.

• Ett på ena sidan aluminiserat papper, kallat teledeltospapper var avsett för mottagare där en elektrisk gnista punkt för punkt slog ett litet hål i papperet med brännmärken vid hålets rand. Mörkare och ljusare partier uppstår genom olika täthet mellan angränsande hål: en rasterbild. Hållbarheten var god, men papperet dyrt och leverantörerna fåtaliga. Numera är detta en helt föråldrad metod. Teledeltos-papper är borta från marknaden och går knappast att få tag på längre.

• Nästa steg i utvecklingen är termopapper, som från början är vitt, men blir svart av värme. Skrivning sker genom att ett "miniatyrstrykjärn" först över papperet och upphettar det punktvis genom att blixtsnabbt slås till och från med den mottagna elektriska signalen. Papperet är ganska dyrt, men den största nackdelen är den dåliga hållbarheten. I starkt ljus bleknar skriften, och blir så småningom oläslig. Blir det alltför varmt (länge direkt i solen, nära ett värmeelement) blir alltsammans svart. Pappret påverkas av kemikalier. Många överstrykningspennor har lösningsmedel som svärtar papperet. Texten blir närmast "censurerad" i stället för framhävd. Vissa klister har samma otrevliga effekt på termopapperet. Dock finns i handeln både "termopappersäkra" överstrykningspennor och klister. Men man måste se upp med vilka material man använder!
     I handeln förekommer termopapper med olika känslighet, och faxapparaten måste anpassas till papprets känslighet. Det är vanligen en inre inställning som måste utföras av servicepersonal. Omvänt måste den enskilde brukaren skaffa den papperstyp som passar till faxapparatens inställning.

• Det modernaste är faxmottagare av lasertyp, samma slag som skrivare till datorer, som skriver på vanligt papper; i Sverige företrädesvis A4-format. Dessa utskrifter har god hållbarhet, men är inte utan vidare godkända för sådana dokument som enligt lag är arkiveringspliktiga. För att kunna godkännas enligt Riksarkivariens föreskrifter måste följande krav vara uppfyllda:

• Maskinens fabrikat och modell måste finnas på en särskild lista, som årligen publiceras av SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut.
• Det använda färgpulvret måste vara upptaget på samma lista som ovan.
• Papper av typ Svenskt Arkiv måste användas.
• Maskinen måste underhållas av certifierad personal.

Sekretss

Faxmeddelanden, som inkommer till en mottagningsapparat uppställd i ett allmänt utrymme, exempelvis på ett kontor, kan i princip läsas av envar, som går förbi apparaten. Detta kan vara ett problem, om det finns sekretesskrav beträffande innehållet i meddelandena. Numera kan sekretessen upprätthållas genom att vissa mottagningsmaskiner kan utrustas med anordningar för automatisk kuvertering av mottaget meddelande. Bara adressatens namn kan läsas av utomstående.

Skräppost

Faxen kan också användas för direktmarknadsföring genom s k faxutskick, detta förfarande är inte lagligt till privatpersoner utan deras tillstånd, dock är det tillåtet till företag.

Historia

1843 tog den skotske urmakaren och uppfinnaren Alexander Bain patent på den första faxmaskinen. Han hade tidigare uppfunnit en elektriskt driven pendel för klockor samt en metod att med ett elektriskt stift rita på ett kemiskt behandlat papper. Dessa uppfinningar blev viktiga delar i hans faxapparat. Faxsignalen skickades på telegrafledningar som normalt användes för morsetelegrafering. Detta var drygt 30 år före Alexander Graham Bells patent på telefonen.

1856 byggde Giovanni Caselli en stor faxmaskin efter Alexander Bains patent med en pendel på cirka 2,5 meter. Han kallade den pantelegraf. 1860 sände denna maskin det första faxet mellan två städer – från Paris till Amiens.

Originalskriften gjordes i ett fett bläck på en metallplåt. Den stora pendeln drev ett tunt metallstift fram och tillbaka över plåten. Mellan varje svep flyttades plåten ett litet stycke så att stiftet så småningom kom att avsöka hela plåten linje för linje. En elektrisk spänning lades mellan metallstiftet och den jordade plåten. När stiftet hade kontakt med plåten sjönk spänningen på grund av kortslutning, men inte när stiftet träffade på det feta och isolerande bläcket. Stiftet kopplades via en telegrafledning till mottagarstationen. Där fanns en likadan pendel som synkroniserats med sändaren före avsökningen. Denna pendel förde ett stift i likadana rörelser över ett kemiskt behandlat papper som låg på en jordad plåt. När mottagarens stift fick spänning, färgades pappret blått precis under stiftet. På så vis ritade mottagaren av originalskriften.

Se även

• Telex

Externa länkar

• Faxa till och från datorn
• Om Alexander Bain
• Casellis pantelegraf