Från Rilpedia

Många författare inom den religiösa och mystiskt präglade litteraturen

går ett steg längre och anser att de producerat sina verk under inflytande av utanförstående krafter. Dessa författare hävdar alltså att de tar upp diktamen inte från det undermedvetna utan från det övermedvetna eller på telepatisk väg och får då uppenbarelser.

Katarina av Siena, italiensk mystiker från 1300-talet hade dikterat sin "Dialog" under extatiskt tillstånd.

Teresa av Ávila, en av den spanska mystikens stora namn på 1600-talet, jämför sitt skrivande med en papegojas upprepningar efter sin herre utan att hon förstår något av det hon säger.

Jacob Böhme, tysk religionsfilosof och mystiker skriver om sig själv som driven att skriva "genom rörelse från ovan": "Det var inte konsten som skrev här. Det fanns ingen tid att överväga hur man skulle sätta det avsiktligt på papperet enligt en litterär förståelse. Allt var iordningställt enligt Andens riktlinjer…Brinnande eld ofta framtvingad med hastighet och handen och pennan hade hastat efter den. För den kom och försvann som en plötslig duschstråle."

Madame Guyon (som gav upphov till en fransk väckelserörelse inom kvietismen) brukade plötsligt få bråttom att ta upp sin penna. Om hon försökte göra motstånd kändes det som en plåga. Ord och meningar, idéer och argument forsade bara fram ur henne så att en av hennes mer omfångsrika böcker faktiskt blev skriven på en och en halv dag: "När jag skrev såg jag att jag hade författat om saker som jag aldrig hade sett och under denna tid av manifestering fick jag ljus att ta emot det jag hade i min skattkammare av kunskap och förståelse som jag inte visste att jag ägde".

Och William Blake, engelsk visionär skald, målare och grafiker, är på ett sätt det bästa exemplet av dem alla. Han hävdade att han skrev "Milton" och "Jerusalem" "genom omedelbar diktamen …utan uppsåt och till och med mot min vilja", och på sin dödsbädd medgav han att hans verk var en produkt av "himmelska vänner".

Se även: Lista över kristna mystiker