Delvine

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Delvine är en by med ungefär trehundra invånare samt en herrgårdsbyggnad med omgivande fastigheter längs floden Tays sträckning i den mycket bördiga dalen Strathmore, i östra Perthshire i Perth and Kinross, Skottland. Delvine ligger ungefär halvvägs mellan byarna Dunkeld och Coupar Angus i den administrativa enheten socken Caputh som tillika utgör den klerikala namnet för pastoratet.

Namnet Delvine^[1] härrör förmodligen från det gaeliska ordet "Dalmhin" dvs ett platt fält.

Floder från skotska högländerna visar Delvines (rödmarkerat) strategiska läge för uppmarsch till högländerna

Historisk bakgrund

Förhistorisk tid

Olika piktiska stammar befolkade tidigt området kring den laxrika floden Tay. Denne översvämmas ofta och lämnar bördig alluvium, vilket brukades av odlare vid flodbäddarna. Berggrunden i dalarna består av kalksten, lera av mycket god kvalitet samt skiffer. Jordmånen nere i flodområdet är relativt torr, medan den är betydligt funktigare längds de bergväggar som avgränsar Tays norrsida mot höglandet och de många, ofta pittoreska dalarna genomforsade av åar och med flera vattenfall.

Romersk tid

Under romersk tid omkring 83 e KR lät den romerske generalen och guvernören Agricola anlägga en försvarsanläggning för en legion här, vilken uppskattats kunna rymma 6000 - 20 000 legionärer. År 84 eKr ledde Agricola sina legioner norrut längs Strathmore från Inchtuthill för att besegra stammar av pikter i slaget vid Mons Graupius. Lägret övergavs ganska snart när romarna konsoliderade sina styrkor längre söderut. Fortet på Inchtuthill har grävts ut flera gånger under nittonhundratalet, varav den största utgrävningen 1961 bl a hittade nedgrävda lager bestående av sju ton spik.

Vikingatid

Under vikingatiden tillhörde området medlemmar ur klanen Hay. "Slaget vid Luncarty" stod nära Delvine^[2], då försvarande skottar slog en invaderande dansk vikingastyrka.

Av tradition byggdes många sockenkyrkorna av den lokale lairden. Kyrkan i angränsande Dunkeld anges ha byggts i så tidigt som 848 e.Kr. Det finns spår av en tidig kyrkogrund i Delvine, men det har inte utförts någon datering.

Medeltid

Under tidig medeltid var Delvine och Inchtuthill i händerna på familjen Hay, varav en gren av dessa under ledning av Earl of Errol under kung Robert III (1390 - 1406) regeringtid förvärvade baroniatet Caputh. Den efterföljande stenkyrkan belägen 3 km väster om herrgården Delvine helgades åt S:t Anna då den byggdes år 1500. Biskop Brown bekostade delar av bygget, enligt legenden pga att lokalbefolkningen pratade irländska^[3] och kyrkan står fortfarande kvar helt intakt.

Den 12 juli 1648 beviljas Sir Patrick Ogilvie av Inschmartine ägartillstånd av kung Charles I (1600–1649) , vilket ändrar namnet på baroniatet Capeth till Inchtuthill ^[4]. Denna namnändring kommer bara att vara tillfälligt eftersom namnet 1736 byts till Delvine^[5].

Det blir gradvis vanligare med effektivare nötkreatursdrift och avel, där arten Angus gradvis förbättras med korsningar mellan arterna Teeswater och Ayrshire.Fårdriften genomgår också en gradvis förbättring med uppblandning av Leicester lager. Stabilare förhållanden inom boskapsskötsel, minskade konflikter till boskapstjuvar, samt inte minst att klanen Mackenzie (MacKenzie) konsoliderar sin regionala makt anses vara förklaring till den följande befolkningsökning i Delvine.

Modern tid

1705 kom baroniatet till Mackenzie ägo genom äktenskap mellan Margaret Hay och Edinburgh advokaten John MacKenzie från Crammond. Dennes son Alexander MacKenzie (1695 - 1737) tillhörde Skottlands juridiska elit (Writer to the Signet, 1714) och övertog baroniatet vid sitt giftermål. Sonen George anslöt sig till Jakobinerna, och måste fly utomlands 1715 trots faderns kontakter med de högsta politiska kretsarna i landet. Han satt fänglad 1721-1725. Vid fadern Alexanders död kommer istället baroniatet att överlåtas till dennes bror Kenneth MacKenzie, advokat som innehar det fram till sin död. Advokat John Muir MacKenzie, övertar baroniatet (1756 – 1774). De följande skiften går alla i nedstigande led till söner som var yrkesverksamma advokater i Edingburgh. Sir Alexander Muir Mackenzie of Delvine efterträds av politikern och tjänstemannen Kenneth (1845- 1930) som inte efterlämnade någon avkomma. Kenneth utses till den förste Baron Muir Mackenzie och ligger begravd i Westminister Abbey. Det är först i och med att Skottland antagit lagen “the Abolition of Feudal Tenure etc. (Scotland) Act 2000” som barontiteln har separerats från tidigare markinnehav. Därmed kom titeln över till Skandinavien.

Markerna och godset övertogs 1950 av familjen Gemmell medan fiskerättigheterna i Tay övertogs av firman Tay District Salmon Fisheries Board, Co som erbjuder uthyrning av ett av världens bästa laxfiskevatten till entusiaster[1].

Monumentet över Sir Alexander Mackenzie of Delvine rest av byborna i Delvine, på den äng där romarnas civila bebyggelse var. Vid sidan den nuvarande baronen

.

Övrigt om Delvine

"The Delvine Side" en populär skotskt dans och musiksstycke

Referenser

1. ↑ Sir Alexander Muir Mackenzie of Delvine Bt. ‘Memoirs of Delvine ‘A brief account of the Roman occupation of Delvine or Inchtuthill in the County of Perth.
2. ↑ Sir James Ramsay; "Septentrinale", 1727
3. ↑ Mylne's Lives of the Bishops of Dunkeld
4. ↑ National Archives of Scotland, NAS C2/58/143
5. ↑ National Archives of Scotland, NAS Ref. C2/95/113