Kinesiska flottans oceangående expeditioner under 1400-talet
Från Rilpedia
m |
m |
Nuvarande version från 6 april 2009 kl. 17.41
Den kinesiska flottans oceangående expeditioner under 1400-talet var en intressant episod under Ming-dynastins blomstringstid.
Mellan åren 1405 och 1435 gjordes under kejsaren Yongle (sex resor) och hans sonson Xuande (en resa) sammanlagd sju omfattande långväga flottexpeditioner från Nanjing till södra och västra Asien och Afrikas östkust. Därefter upprepades inte dessa långväga resor.
Innehåll |
Bakgrund
Yongle-kejsaren var son till den förste Ming-kejsaren och erövrade tronen 1402 efter ett inbördeskrig med sin brorson, som var den utsedde tronarvingen. Han påbörjade då en ambitiös expansionspolitik, som också omfattade önskemål om en utvidning av det kinesiska inflytandet sjövägen. Han lät därför bygga upp en havsgående flotta och utsåg 1404 chefseunucken Zheng He till amiral.
De sju expeditionerna[1]
Expeditionerna var ett-, två- eller treåriga och var beroende av förliga monsunvindar. Flottorna seglade i regel ut från Kina under vintermonsunen från nordväst på höstarna och återvände under den indiska sommarmonsunen, som blåser från sydväst. Expeditionerna, med undantag för den andra, leddes av Zheng He själv.
Första resan
1405-07. Flottan bestod av 317 fartyg, varav 62 skepp, med sammanlagt 26.800 mans besättning. I denna ingick 70 eunucker, 180 läkekunniga, fem astrologer och 300 officerade. Resans mål var Calicut på Pepparkusten i nuvarande Kerala för att byta siden och porslin mot peppar. Expeditionen besökte Champa, Java, Palembang, Malacca, Aruöarna, Sumatra, Lambri, Ceylon, Cochin och Calicut.
Andra resan
1407-09. Också för den andra expeditionen var målet Calicut, där kineserna ville säkra den lokale kungens makt. Expeditionen besökte Champa, Java, Siam, Cochin och Ceylon.
Tredje resan
1409-11. Den tredje resan genomfördes med 49 skepp och ca 30.000 man och följde i stort rutten för den första. Expeditionen besökte Champa, Java, Malacca, Sumatra, Ceylon, Quilon, Cochin, Calicut, Siam, Lambri, Kaya, Coimbatore och Puttanpur. På Sri Lanka visade sig kungen fientlig, besegrades i strid och fördes tillbaka till Nanjing.
Fjärde resan
1413-15. Den fjärde resan genomfördes med 63 skepp och 28.560 man med Hormuzsundet som mål. En del av flottan seglade också ned utmed Afrikas östkust. Expeditionen besökte Champa, Java, Palembang, Malacca, Sumatra, Ceylon, Cochin, Calicut, Kayal, Pahang, Kelantan, Aru, Lambri, Hormuz, Maldiverna, Mogadishu, Brawa, Malindi, Aden, Muscat och Dhofar. På hemresan medföljde sändebud från arabiska och afrikanska riken.
Femte resan
1416-19. Den femte expeditionen utrustades för att transportera diplomaterna från den fjärde resan tillbaka till sina hemländer. Expeditionen besökte Champa, Pahang, Java, Malacca, Sumatra, Lambri, Ceylon, Sharwayn, Cochin, Calicut, Hormuz, Maldiverna, Mogadishu, Brawa, Malindi och Aden.
Sjätte resan
1421-22. Den sjätte resan påbörjades redan på våren. Expeditionen besökte Hormuz, Östafrika och länder på den Arabiska halvön. Amiralen Zhenh He återvände till Kina 1421 och resten av flottan 1422.
Sjunde resan
1430-33. Efter kejsaren Yongles död 1424 utrustades ytterligare en expedition, också den under amiralen Zheng He. Flottan bestod av 100 skepp och 27.500 man. Målet för resan var att återställa goda relationer med kungarikena Malacca och Siam. Expeditionen besökte Champa, Java, Palembang, Malacca, Sumatra, Ceylon, Calicut, Hormuz med flera platser[2].
Fartygen
Fartygen byggdes vid skeppsvarv i och nära Nanjing. Där byggdes mellan 1405 och 1433 närmare 2 000 fartyg, varav uppemot ett hundra fartyg, benämnda skattskepp.[3] De största skeppen hade nio master var ca 120 m långa och 50 m breda och har beräknats ha ett deplacement på 3 000 ton och 450-500 man ombord.
Upphörande av Kinas marina ambitioner
Efter Yongle-kejsarens död 1424 skedde en omsvängning av den kinesiska politiken till förmån för att försvara landet från mongoliska angrepp norrifrån och en tyngdpunkt på inhemsk jordbruksproduktion. Efter en sjunde resa, då Zheng He också avled förbjöds fortsatt byggande av stora fartyg och den kinesiska sjömakten förföll snabbt. Runt år 1500 hade den kinesiska marinens närvaro upphört också i Kinesiska sjön och Kina blivit enbart fastlandsstormakt.
Spekulation om kinesiska upptäcktsfärder i Atlanten
År 2002 utgavs boken 1421: The year that China discovered the world av britten Gavin Menzies, i vilken författaren hävdar att kinesiska flottor under Zhen He skulle ha upptäckt också områden väster om Godahoppsudden långt före de europeiska upptäckarna. Bland annat skulle kineserna då ha upptäckt Syd- och Nordamerika och Grönland. Att detta inte finns belagt i kinesiska källor menar Gavin Menzies vara förklarat av att de kinesiska makthavarna systematiskt skulle ha förstört materialet i syfte att gynna en isolationistisk linje.
Denna hypotes har inte vunnit burskap hos yrkeshistoriker.
Källor
- John King Fairbank: China - A new history, Harvard University Press 1992, ISBN 0-674-11670-4
- Robert B. Marks: Den moderna världens ursprung, Arkiv Förlag, Lund 2004, ISBN 91-7924-170-0
Fotnoter
- ↑ Qingxin Li och William W Wang: Maritime Silk Road, Beijing 2006, ISBN 7508509323, via en-wikipedia, samt de-wikipedia
- ↑ Marks, sid 69, anger också att Jidda anlöptes på denna resa
- ↑ Fairbank, sid 137
