Tonstav
Från Rilpedia
En tonstav är en maskinskriven stavelse som anger en ton. Tonstaven är ett specialfall av begreppet taktstav. Skillnaden mellan tonstäver och andra taktstäver är att en tonstav har en tonhöjd (frekvens). Tonstäver används för att skriva, läsa och skicka musik som vanlig text, i stället för som notbild.
Innehåll |
Exempel på tonstavad låt
Följande efter grindtecknet (#) är tonstäverna till visan (&: /Blinka lilla /stjärna där /hur jag undrar /var du är /Fjärran lockar /du min syn /lik en dia/mant i skyn /Blinka lilla /stjärna där /hur jag undrar /var du är). För att underlätta för dig som vill provsjunga står taktstrecken (/) på samma ställen i sångtexten som bland tonstäverna:
(#: /dodo soso /lala so /fafa mimi /rere do /soso fafa /mimi re /soso fafa /mimi re /dodo soso /lala so /fafa mimi /rere do)
Tonstavningen kan förkortas med hjälp av olika upprepningstecken:
(#: 2* /dodo soso /lala so /fafa mimi /rere do '1 (/soso fafa /mimi re)*2)
Historia
Förhistoria
Överenskomna sätt att kalla toner efter stavelser har funnits i Europa i tusen år (Guido av Arezzo) och i Indien minst dubbelt så länge (Bharata). Dessa system har dock endast omfattat tonernas relativa tonhöjder. Tonlängd och takt har måst uttryckas på andra sätt.
Guidos solmisation fastnade så småningom i den moderna C-durskalans absoluta tonhöjder, varigenom gehörsfördelarna försvagades. Den ungerske tonsättaren Zoltán Kodály återförde do-re-mi-skalan till sin ursprungliga relativitet och sångbarhet och utgör därigenom den viktigaste inspirationskällan till uppfinningen av tonstavning.
Uppfinning och dataprogram
Tonstavning som klarar att uttrycka även rytm - och allt annat som går att skriva i noter - uppfanns i innevarande årtusendes allra första månader av spelmannen Martin Strid, som behövde ett kompakt och enkelt sätt att nedteckna låtar. Ett år senare började Harald Breidenstein att utveckla dataprogrammet Tone, som spelar tonstavade musikstycken med hjälp av Midi-ljud. Flera andra har bidragit till att tonstava musik, bland annat Mattias Wiedersheim-Paul som skrivit ned många klassiska stycken i tonstavning. Tonstäver finns idag för bland annat hundratals spelmanslåtar, samtliga Fredmans sånger och epistlar, tonsättningar av Mozart, Bach, Beethoven m.fl., samt ett stort antal visor, även fyrstämmigt.
Regelutformning
Grunden för tonstavning sammanfattas i sexton grundregler i Fundamento Tonsilaba. Regelverket är skrivet på esperanto men översatt till bl.a. svenska. Fundamento Tonsilaba ger stort utrymme för utveckling av detaljregler, tillämpningar och nya skrivsätt. Ett antal standardtillämpningar, bl.a. ett urval av tonskalor, har sammanställts i Normo Tonsilaba.
Jämförelse mellan tonstäver och noter
Notskrift ger en bild av melodin som en erfaren notspelare uppfattar ”omedelbart”, man skulle kunna säga ”intuitivt”. Tonstäver kommer troligtvis aldrig att kunna användas i en symfoniorkester.
Noter är också överlägsna i sin förmåga att ge en samlad notbild med varjehanda ackord. Till exempel kan fyra olika körstämmor (sopran, alt, tenor, bas) visas samtidigt på samma notrad.
För det tredje är noter en vedertagen musikskrift sedan flera hundra år och i alla länder. Den oerhörda konstskatt som ligger i vårt samlade arv av noter kommer knappast att kunna ersättas av något annat.
För det fjärde är noter vackra att se på. Notskrift har kallats för ett bröllop mellan bildkonst och ljudkonst.
Med ovanstående i minne kan vi nu begrunda fördelarna med tonstäver.
- Tonstäver går att skriva med vanlig maskinskrift. De är därför mycket lätta att hantera i dator med ordbehandling, redigera in i epost, ja till och med skicka som textmeddelande (SMS) i mobiltelefon. Det händer ofta att ett häfte med sångtexter - eller rent av en bok - saknar melodierna eftersom den som samlade ihop texterna tyckte att det var så krångligt att ta med noter. Tonstavning är den lösning som används i exempelvis Norda Kantaro. >
- Tonstäver är oavhängiga av vilken tonart man väljer att spela i. Man kan inte transponera noterna för ett musikstycke från C dur till G dur bara genom att skriva dit ett kors i vänsterkanten och låta resten (alla noterna) stå kvar som det står. Motsvarande går däremot att göra med tonstäver: Det räcker med att byta ut tonartsanvisningen < [Do] = C > mot < [Do] = G >.
- Det förhållandet att melodierna skrivs med vanliga bokstäver gör att man kan ordna dem som ord i en uppslagsbok. Då hittar man låten i samlingen bara man vet hur den börjar. Därmed fyller tonstäver ett behov för gehörsspelare. Låtar i tonstavsordning står efter stigande tonhöjder utan hänsyn till tonart, tonernas längd eller rytmiska egenskaper.
- I och med att tonstäverna grundar sig på Kodálys metod är de lätta att lära sig. Tonstavslogik skiljer sig delvis från notskrift, vilket kan vara en tröskel för en gammal notspelare. För en nybörjare kan dock tonstäver vara lättare att tillägna sig än notskrift.
- Tonstäver tar liten plats. I ett sånghäfte tar tonstavningen av en melodistämma ungefär lika mycket utrymme som en vers av sångtexten. Ett låthäfte med sexhundra kompletta polskor, valser mm plus register i både bokstavs- och tonstavsordning är fullt läsbart i vykortsformat och får plats i bröstfickan.
- Tonstäver ger möjligheter att på ett enkelt sätt teckna ner udda toner och rytmer som är svårfångade i notskrift. Man kan till exempel, förutom de moderna tempererade tonerna, skriva också rena naturtoner. Man kan faktiskt använda precis vilken tonskala som helst. Det gör det möjligt att teckna ned låtar från äldre fiolspel tontroget.
Man skulle kunna uttrycka det som så, att noter och tonstäver fullbordar varandra:
Noter är musik i bild. Tonstäver är musik i text.
Tonskalor
(Tonhöjder anges som talförhållande mellan tonens frekvens och grundtonens frekvens. Till exempel har den naturliga kvinten tonhöjden 3/2 = 1,5, vilket betyder att om grundtonen i aktuell tonart är A med frekvensen 440 Hz så har kvinten frekvensen 3/2 x 440 = 660 Hz.)
Vanliga skalor
Tonstäver kan skrivas i vilken skala som helst, i oktaver eller med andra "tonvarv" som grund. De två huvudalternativen är dock antingen den indiska Bharataskalan [Sa-Re-Gu-Ma-Pa-Du-Nu-sa] och den europeiska [Do-Re-Mi-Fa-So-La-Ti-do] efter Guido av Arezzo, nu i Zoltán Kodálys tradition. I Bharata är primtonen alltid [Sa] oavsett melakarta (tonart, dur eller moll osv). I Guidoskalan är grundtonen [Do] i dur och [La] i moll. I olika tonstavningstillämpningar kan skalorna följa naturtonskalan eller valfria temperament, exempelvis liktempererat med tolv eller tjugofyra tonsteg per oktav.
Ovanliga naturtoner
För att rätt kunna återge folkmusik från Dalarna har Kodályskalans tonstäver utökats med sjunde naturtonen ( [Tu] = 7/4 ) och elfte naturtonen ( [Fe] = 11/8 ) samt utvecklingar av dessa. [Tu] ligger mellan [La] och [Ta], dvs mellan sexten och den sänkta septimen i durskalan. [Fe] ligger mellan [Fa] och [Fi], dvs strax över durskalans kvart. Dessa naturtoner återfinns så vitt känt inte i någon annan musiknotation, exempelvis notskrift, men förekommer förutom i vallmusiken även i jazzmusik.
Exempel på "valltoner"
Följande exempel på tonstavning är en polska upptecknad (på noter) i första volymen av "Svenska Låtar", samlade av Nils Andersson och Olof Andersson, utgiven 1922. Den elfte naturtonen [fe] förekommer på två ställen i #B-reprisen. I notskriften visas tonen med ett "halft kors" för en tonhöjd som upptecknaren inte lyckades fastställa. Tonstaven [Se] i #C-reprisen ligger en stor sekund över [Fe], dvs någonstans mellan normal (liten) och förhöjd (stor) kvint. Jämfört med primtonens [Do] frekvens ligger [Fe] 11/8 gånger högre och [Se] 11/8 x 9/8 = 99/64 gånger högre.
I nästa exempel ur samma källa, Boggdansen, förekommer den ovan nämnda naturtonen [Tu] tre gånger i andra reprisen (#2).
#9. POLSKA av Dalfors. "Sammeles Annas brudpolska":
<1,8:3, [LA]=D, [Fe]=11/8, /6 8 7>
(#A: * (hvMi * /LalTilLaSi MiilFa RelMii /DolLADoMi SiilLa '1 l2Tildoo /LalTilLaSi MiilFa RelFaa /4 dMidDo TI I '2 Tildoo /LalTilLaSi Miihre ldoTi /8 LalSi La+LA) '1 ah '2 a)
(#B: * (* /nl[ReMiFa]lMi miih[femi] reTi /dolTildolmi re mi /feere miTi dolTildolre '1 /4 miildo d4Ti i '2 /8 milsSi La) '1 a '2 ah)
(#C: hvTi * /nrelmilreldo LaahTi SilMii /LalSelLaldo Ti iTi /dolTildolmi reTi '1 ldoTi /LalSilLalTi dolree n1d4Ti '2 ldosLa /SiLa TilSi La)*)
#20. BOGGDANSEN. Långdans, urgammal melodi:
<{La Bogga danco. Ĉendanco, pramalnova melodio}>
<2,2:3, [La]=A, [Tu]=7/4, [n6]=(&: Hej.)+, /4 8 6 /5 7 6, Synth Voice>
(#T:
(#1: nmil[fami]hvre /nmi la la /[lalti]lla soofi soomi /Crdoh [do]lDndo2 (reehfa /n6lxmi i)*3 miire /mi la la /la soofi soomi /Crdo [do]lDndo2 reehfa Rn:<1,5:>(/n6lxmi i [re+Re]ehfa)* /n6lxFtmi i)
(#2: nmiihre (/Crdoh [do]lDndo2 re /miifa mire mire)* /doh do Tu Rn:<1,5:>/xLa a [So+SO]ohTu /lxLa a SoohTu /lxFtLa a)*)*
<&: Timas Hans berättade, att han i sin ungdom ofta såg gammalfolket dansa denna långdans. Hållande varandra i händerna och bildande stor ring, som rörde sig än framåt, än tillbaka, gjorde de dansande, som mest voro gubbar och gummor, därunder mycket underliga danssteg. På varje takts första taktdel hoppade de växelvis på högra och vänstra foten, lyftande den andra foten högt upp. På första taktdelarna av första satsens fjärde, femte och sjätte, tionde, elfte och tolfte takter samt andra satsens sjätte, sjunde och åttonde takter ropade de dansande ett ljudligt "hej". ->
Boggdansens rytmanvisning </4 8 6 /5 7 6> säger att i varannan takt har taktdelarna de inbördes relativa längderna 4, 8 och 6 tidsenheter medan taktdelarna i varannan takt är 5, 7, ellerså 6 tidsenheter långa, vilket är tonstavarens försök att beskriva den synkopiska rytmik som utmärker denna långdans.
