Tjärdal
Från Rilpedia
Sedan förhistorisk tid har trätjäran använts som ett bra impregneringsmedel för träprodukter och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta.
Tjärbränning är en gammal teknik för att utvinna tjära, känd redan av antikens greker. Man vet att tjära brändes i Norden redan under järnåldern. Då gjorde man det i tjärgropar där tjäran samlades upp i en grop under anläggningen, snarare än som i tjärdalen där man tappade ur den under bränningen. Andra anläggningar för tjärtillverkning var tjärrännan, tjärhällen, tjärstenen, tjärmilan och tjärmyrmilan vilka alla hade regionala utbredningar. Från början av 1900-talet tillverkade man även tjära i tjärfabriker. Beck (tjära som kokats till en trög massa) och tjära var under århundraden en av Sveriges viktigaste exportvaror. Historisk dokumentation finns genom Hansan på tjärexport från Norden redan under 1300-talet, men det finns indikationer på att man tillverkat tjära för avsalu redan under vikingatid. År 1615 exporterades 13 000 tunnor och under toppåret 1863 utskeppades 227 000 tunnor. Sverige var tillsammans med Finland världsledande på exporten fram till 1800-talets senare hälft, 1890 exporterades 6746 ton tjära. Under kommande decennier upphör produktionen nästan helt eftersom konstgjorda impregneringsmedel framställs alltmer. Svensk dalbränd tjära som såldes under namnet Stockholmstjära var samtidens bästa impregneringsmedel.
Tjärdalar var lokaliserade till skogsrika områden med bestånd av furu vilken har det största tjärinnehållet. Tidigt användes hela stammar som man katat några år tidigare, men när konkurrensen om, och värdet på skogsråvaran ökade övergick man till att använda stubbar. Bönder och skogshuggare tog till vara stubbar samt sågade och klyvde veden till bränningen. När veden var kluven och staplad skulle det hela täckas och då använde man vitmossa med rötterna vända nedåt. Överst packades 5 cm pinnmo för att röken inte skulle tränga ut. Man tände i överkanten och med hjälp av en bälg hölls fyren igång. Tjärdalen låg alltid i en sluttning så att tjäran kunde rinna och det gjorde den genom en ränna nederst. Där samlades tjäran i byttor eller strutar av granbark.
Användningsområdet för tjäran var förutom smörj- och impregneringsmedel även medicinsk. Vid lungsot intogs tjockt tjärvatten i form av dryck och vid bensår blandades en del råtjära med en del sprit för daglig smörjning. Vid blodbrist kokades tjära och havremjöl som rullades till kulor, en kula intogs per dag. Det är forfarande en ingridiens i vissa hudsalvor. Man kunde även använda tjära som magiskt fördrivningsmedel av olika slag. Till exempel ströks ofta tjärkors på ladugårdsdörrar som skydd för kreaturen.
Om man i stället för kådrik ved från barrträ använde den grova barken från björkar så får man inte tjära utan en mer lättflytande olja som traditionellt - speciellt i Ryssland - använts för att smörja och behandla läder. Denna olja har en mycket stark rökig lukt och kallas ofta ryssolja.
Källa
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
