Skyeterrier
Från Rilpedia
| Skyeterrier | ||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 |
||||||||||||||
| Alternativa namn | ||||||||||||||
|
|
||||||||||||||
| Vanliga smeknamn | ||||||||||||||
| Ursprungsland | ||||||||||||||
| Skottland | ||||||||||||||
| Rasgrupp | ||||||||||||||
|
||||||||||||||
| Rasstandard (extern länk) | ||||||||||||||
| SKK | ||||||||||||||
| Övrigt | ||||||||||||||
| Övrigt |
Skyeterriern hundras av typen terrier som härstammar från ön Skye i de Inre Hebriderna, Skottland. Skyeterriern har sitt ursprung i terrierhundar som levde i norra Storbritannien och som sedan delades in i ett flertal raser. Skyeterriern har bland annat samma ursprung och stor släktskap med West highland white terrier. Skyeterriern har en mycket lågställd och lång kropp med en mankhöjd på ca 25-26 cm. Kroppen bör vara nästan dubbelt så lång som höjden. Skyeterriern är en något reserverad ras men aldrig aggressiv. Det är en mycket sund och härdig hundras.
Innehåll |
Ursprung
I Skottland har det sedan länge funnits små terrierhundar, vilkas främsta uppgift varit att hålla nere antalet skadedjur runt omkring de skotska gårdarna. De jagade bland annat rävar, grävlingar och allehanda småvilt, såsom vesslor, mårdar och råttor. Det krävdes härdiga hundar som klarade både det hårda klimatet och den steniga, karga terräng som var hemvist för viltet. De skulle vara små och smidiga för att kunna följa bytet ned i steniga och trånga gryt och ha kraftiga käkar och inte minst stort mod för att våga attackera och driva ut byte som räv och grävling. Man tror att det har funnits små jaktterrier i Skottland i cirka 300 år.
Under 1800-talet i Skottland förekom flera olika varianter av lågbenta, strävhåriga terrier. De var robusta och oömma och utmärkta skadedjursbekämpare. Dessa hundar gick under ett gemensamt namn, skotsk terrier, ända fram till 1900-talets början. Fram till förra sekelskiftet utgjordes ”skotsk terrier” av cairnterrier, skotsk terrier, skyeterrier och west highland white terrier. Skyeterriern utvecklades något annorlunda gentemot de andra raserna på grund av isoleringen på önoch blev något mer lågställd än de övriga raserna. När intresset för hundutställningar ökade började man också utveckla Skyeterriern som utställningshund och nu utvecklade man den långa och låga kroppsformen och den långa pälsen.
Från 1870-talet började man skilja på de olika varianterna av skotsk terrier och den engelska kennelklubben beslöt att den västliga terriern som utvecklats på Hebriderna fick namnet Skyeterrier. Skyeterriern blev godkänd som en egen ras av internationella kennelklubben år 1993. I Skottland sattes en standard för rasen redan 1987 men dagens internationella standard sattes först 1998.
Päls, färg och storlek
Skyeterriern har en dubbelpäls med kort och mjuk underull. Täckhåret är långt och ganska hårt och ska ligga rakt och slätt utan lockar. Pälsen på huvudet är kortare och mjukare och ska ligga som en slöja över panna och ögon. Pälsen på öronen är nedhängande och omge örat för att framhäva dess form. Pälsen från öronen ska övergå i pälsen på kinderna och Skyeterriern har ofta skäggväxt runt nosen.
Idag förekommer Skyeterriern främst i svart, mörk- och ljusgrå, fawn eller cream och allid med svarta tecken. Alla färger är tillåtna under förutsättning att hunden är enfärgad och har svart nostryffel och svarta öron. Underullen ska även vra ljusare, men ton i ton med pälsens färg. En liten vit fläck på bröstet är tillåtet men inga andra vita tecken. Ögonen är bruna, gärna mörkt bruna.
Idealmankhöjden ligger på 25-26 cm men kroppslängden bör vara nästan dubbla det måttet. Längden från nostipp till svanstipp bör inte understiga 105 cm. Tikar får vara något mindre men måste då vara proportionerlig.
Exteriör
Skyeterriern ska ge ett intryck av en mycket lågställd och lång hund med korta ben. Huvudet är långt och kraftfullt medan bakhuvudet är relativt brett för att smalna av mot nospartiet som är ganska kraftigt. Käkarna är kraftiga med ett jämnt bett. Ögonen är stora, tätt placerade och uttrycksfulla. Öronen kan vara både upprättstående eller nedhängande. Upprättstående öron får inte var för stora. Nedhängande öron får vara något större men måste hänga rakt ner och ligga platt mot huvudet med framsidan tätt åtliggande. Halsen ska var lång och lätt böjd för att övergå i en rak rygg. Svansen i vila är uppåtböjd med nedhängande svanstopp och när svansen är rest är den mycket rak utan att krökas eller böjas. Svansen ska vara elegant behårad. Skyeterriern har mycket korta men väl musklade ben. Framtassarna är större än baktassarna och ska ha kraftiga klor.
Karaktär
Skyeterriern kan vara lite av en enmanshund och aningen reserverad för främlingar men är aldrig aggressiv. En Skyeterrier får inte heller vara för skygg. En Skyeterrier är ofta mycket sällskaplig mot sin ägare och har ett mycket fogligt och lätthanterligt temperament. Skyeterriern är ofta mycket sund och härdad.
Användningsområde
Skyeterriern användes förr till att jaga skadedjur runt gårdarna i Skottland och kan ha lite av denna jaktinstink kvar. Idag är det dock vanligast att se Skyeterriern som sällskapshund, utställningshund och även inom agility.
