Från Rilpedia

En schacköppning, även spelöppning, är ett av de tre stadierna i ett schackparti. Man brukar skilja mellan öppning, mittspel och slutspel.

Innehåll 1 Syfte 2 Klassificering av öppningar 3 Schacklitteratur om öppningar 4 Att studera och träna öppningar

Syfte

Öppningens generella syfte är att utveckla pjäserna och ställa kungen i säkerhet genom rockad, varefter mittspelet vidtar. Detta brukar vara avklarat inom 8–10 drag. Syftet är att ge spelaren en solid grund för att fortsätta sitt spel.

Klassificering av öppningar

Man brukar göra en distinktion mellan öppna, slutna och halvöppna öppningssystem. De öppna systemen är de som inleds med 1.e4 e5 (se schacknotation). De halvöppna inleds med 1.e4, varefter svart spelar något annat än 1.– e5, till exempel e6, vilket leder till så kallad fransk öppning. De slutna öppningarna, till sist, är sådana öppningar där vit inte spelar 1.e4, utan till exempel 1.d4 eller 1.f4. Beteckningarna "öppna", "slutna" respektive "halvöppna" spel är beskrivande för den karaktär schackpartier ur de respektive öppningssystemen ofta får, med öppet taktiskt spel, mer komplicerat, slutet strategiskt spel, eller en kombination av detta. Emellertid är konkreta distinktioner av exakt vad som utgör öppna, slutna respektive halvöppna spelsystem svåra att stipulera, då schackets natur är sådant att de enskilda öppningarna ofta efter några drag kan leda till i förväg svåröverblickbara schackställningar.

Sedan 1970-talet delas de olika öppningarna upp enligt så kallad ECO-klassificering efter det hierarkiska klassifikationssystem som lanserats av standardverket Encyclopedia of Chess Openings, som ges ut i Belgrad. Enligt detta system tilldelas de olika öppningsvarianterna en teckenkombination om sammanlagt tre tecken, med vars hjälp man i schacklitteraturen kan ge en mycket överskådlig bild av hur olika schacköppningar förhåller sig till varandra. Som exempel anges huvudvarianten av ovan nämnda franska öppning och dess nitton kända varianter som "C00" till och med "C19".

Schacklitteratur om öppningar

Litteraturen kring schacköppningar, så kallad öppningsteori, är omfattande. Redan på 1930-talet noterade man att det finns fler böcker som behandlar öppningen än alla övriga schackböcker tillsammans. Det finns många spelare som är mycket teorikunniga och har lagt olika öppningar och deras varianter på minnet, och då genast vet vad som är bäst att spela som svar på motståndarens drag, utan att behöva fundera över det. Detta kallas att man "kan teori". När man avviker från tidigare kända schackteorier brukar detta kallas en "teoretisk nyhet", vilket i schacknotation anges som "TN" i schack- och turneringsböcker.

Att studera och träna öppningar

Många schackspelare ägnar en övervägande del av sina schackstudier till just öppningen. Om man är en stormästare kan det synas imponerande och dessutom vara nödvändigt, men det finns schackspelare som anser att en omfattande öppningskännedom lika gärna kan komma genom erfarenheter gjorda i praktiskt spel vid brädet, och att alltför hårda studier av teorin kring schacköppningar kan leda till att spelaren snarare tränar sitt minne än sin grundläggande förståelse för schackspelet.