Lovisa Årberg
Från Rilpedia
Jungfru Årberg (Lovisa Årberg), född 1803, död efter 1860-talet, var en svensk självlärd kirurg och läkare, en av de första kvinnor i Sverige med egen erkänd praktik och läkarmottagning som praktiserande kirurg och läkare.
Biografi
Född i Uppsala och med en naturlig fallenhet för läkaryrket, lärde hon sig medicin och sjukvård då hon följde med modern, som vårdade sjuka, på dennas arbete. Då hon sedan flyttade till Stockholm, där hon var anställd som piga i ett privathem, anlitades hon ofta av vänner från Uppsala-tiden vid sjukdom. Hennes rykte spred sig, och snart hade hon så många uppdrag att hon kunde sluta arbeta som piga och kunde försörja sig som läkare med egen praktik och kunde från alla samhällsklasser.
Hon mötte en del motstånd från läkarkretsar, men efter att hennes kunskaper testats och hennes verksamhet befanns vara fri från kvacksalveri, tilläts hon utöva sitt yrke och dekorerades till och med med medalj. Därmed hade hon i praktiken fått erkännande som Sveriges första kvinnliga läkare.
Hennes praktik var mycket populär och arbetsbördan så ansträngande att hennes egen hälsa försämrades och hon flera gånger fick resa och vila upp sig på kurorten i Karlsbad. Jungfru Årberg, som hon allmänt kallades, öppnade sin praktik på 1820-talet och var fortfarande verksam på 1860-talet.
Fredrika Bremer uttryckte 1856 sin beundran för Årberg i sin roman Hertha: "Vare det mig tilllåtet att här uttala ett ord av högaktning och erkännande för sårläkarinnan i Stockholm, jungfru Årberg, samt den önskan, att några av de förmögna, som stundom skicka sina vagnar för att avhämta den skickliga läkarinnan, ville, en eller annan gång, bevista de mottagningar, hon var dag ger åt Stockholms fattigaste befolkning, strömmande till henne genom öppna dörrar, med sina sår och skador; de skulle, såsom vi, intagas av beundran över det outtröttliga tålamod, det glada lynne, samt den frikostighet, med vilka hon ger sin tid, sin vård och sina salvor åt de tusende, som ingenting ha att ge henne igen utom ett tack, vilket stundom av de lågsinnade, förvandlas till otack. De skulle såsom vi känna önskan att förskaffa henne en bättre plats för sin välgörande verksamhet, än den hon nu har, snart sagt på gatan, och medel att utan alltför stor förlust fortsätta den, och de skulle kanhända, lyckligare än vi, kunna utföra vad de önska."
Hon var inte den enda. Under samma tid omtalas Hanna Svensdotter (1798-1864), den så kallade "Doktorinnan i Wram" som också var känd som läkare.
