Från Rilpedia

Louise Michel, född 29 maj 1830 i Haute-Marne, död 9 januari 1905 i Marseille, var en fransk anarkist, lärare och aktiv som ambulanskvinna under Pariskommunen 1871.

Louise var utomäktenskaplig dotter till en kammarjungfru och moderns chefs son, men farföräldrarna, gav henne och modern ett underhåll. Hon tog lärarexamen 1852 och upprördes över fattigdomen i det distrikt hon undervisade. Hon lärde flickorna sjunga marseljäsen och vägrade införa skolbön för kejsaren. 1857 grundade hon en flickskola i Paris. Hon skrev en bok om undervisning om förståndshandikappade barn. 1858 vädjade hon om nåd för attentatsmanen Orsini hos kejsaren. Hon blev medlem i politiska grupper och kvinnoföreningar som vill utbilda kvinnor så de slapp prostituera sig för att överleva. Under Pariskommunen 1870-71 blev hon en av dess ledare. Hon genomdrev bland annat, att även prostituerade, tilläts bli sjukvårdare: de sades att endast "rena händer" fick förbinda de sårade, men hon sade: "Vem har större rätt än de, det gamla samhällets armaste offer, att för ge sitt liv för det nya", och genomdrev en förändring. Hon var ambulansförare men också soldat i uniform. Under slutstriderna antände petrolöserna flera byggnader i Paris.

När hon greps krävde hon att få sin "förskärda del i bly, då detta är allt vad Staten kan erbjuda mig". Då hon greps anklagades hon för att vara petrolös. Hon svarade: "Beträffande bränderna i Paris, ja, jag har medverkat. Jag ville resa en mur av eld mot inkräktarna från Versailles. Jag hade inga medbrottslingar, jag var ensam". Hon förklarade varför hon deltagit: "Man säger att jag har varit medbrottsling i kommunen. Javisst har jag det, därför att kommunen framför allt ville ha en social revolution och en social revolution är det heligaste av mina löften. Ja ghar bar en kärlek; kärleken till revolutionen."

Hon avrättades emellertid inte utan dömdes att deporteras till den franska kolonin Nya Kaledonien 1873-1880. Väl där satte hon genast igång med att uppvigla öns urinvånare mot kolonialisterna. Åter i Paris fortsatte hon oförtrutet sin politiska gärning. Hon ledde vid ett tillfälle en demonstration mot hungerpolitiken och till Pariskommunens minne. Man behövde en fana av något slag, och Louise tog då av sin svarta sidenunderkjol och fäste den vid ett kvastskaft. På det viset fick anarkismen sin svarta fana. Hon engagerade sig aldrig i rösträttsrörelsen eftersom hon inte trodde på parlamentarismen, men trots detta sade hon en gång på frågan om hon kunde tänka sig att ställa upp i val: "Jag skulle kunna göra det fast man skulle göra narr av mig. Det skulle öppna vägen för kvinnor som vill delta i politiken. Efter mig skulle det komma många andra och kvinnofrogörelsens tid skulle komma."

Den svenske läkaren Anton Nykvist hörde henne tala i Paris under kommunen och han omnämner henne boken Om homosexualiteten inför vetenskapen och lagen (1919) som ett typexempel på en manhaftig lesbisk kvinna. "En mer manlig karaktär än hennes har knappast funnits. Hon var en god kamrat med männen, men hade sexuell motvilja mot dem, under det hon hade erotisk dragning till sitt eget kön och länge lefde i könsförbindelse med flere väninnor, som hon var svärmiskt tillgifven." (sid. 11)

Citat

"Det är makten som är förbannelsen och det är därför jag är anarkist!"

Källor

• Gunhild Kyle och Eva von Krusenstjerna: Kvinnoprofiler, Natur och Kultur, Norstedts Tryckeri AB Stockholm 1993. ISBN 91-27-75349-2. 

Litteratur

• Jensen, Albert, Louise Michel (den röda jungfrun). Stockholm: Axel Holmströms förlag 1915.
• Maclellan, Nic: Louise Michel. Ocean Press 2004.

• Wikimedia Commons har media som rör Louise Michel
  Bilder & media