Kroniskt trötthetssyndrom
Från Rilpedia
Kroniskt trötthetssyndrom (Myalgisk Encefalomyelit eller Myalgisk Encefalopati (ME)) är en neurologisk sjukdom, som kännetecknas av en långvarig utmattning efter aktivitet i kombination med en rad andra symptom.
Innehåll |
Symtom och tecken
Kroniskt trötthetssyndrom innebär störnignar i det centrala nervsystemet, liksom i immunförsvar och hormonella system. Utöver långvarig, funktionsnedsättande utmattning, förekommer symptom som influensakänsla, feber, muskel- och ledsmärtor, huvudvärk, yrsel, och minnes- och koncentrationsbesvär. Typiskt för sjukdomen är att patienterna försämras efter aktivitet. En majoritet av de som drabbas av sjukdomen har insjuknat i samband med en infektion.
Förekomst
Sjukdomen är klassad som neurologisk av WHO och Socialstyrelsen, med kod G93.3 (WHO-ICD10). Ungefär 0,4% av befolkningen uppskattas vara drabbad, det vill säga ca 35.000-40.000 personer i Sverige.
Prognos
Sjukdomen är i dagsläget kronisk, men pågående biomedicinsk forskning ger hopp om förfinade undersökningsmetoder och potentiella behandlingar. En tidig diagnos och korrekt behandling och information om hanteringen av Kroniskt trötthetssyndrom är av stor vikt för att förhindra att den blir svårartad.
Terminologi och historik
Termen ”kroniskt trötthetssyndrom” är ifrågasatt då denna neurologiska sjukdom då lätt sammanblandas med symptomet generell, långvarig trötthet. Idag används därför istället ofta termen ME eller ME/CFS (CFS är förkortning av den engelska beteckningen för kroniskt trötthetssyndrom).
Myalgisk Encefalomyelit (ME) är en striktare definition än kronisk trötthetssyndrom[1][2]. Bland annat är det obligatoriskt med kognitiva svårigheter, värk och sömnstörningar samt förvärring av symtomen som håller i sig mer än 24 timmar efter mental eller fysisk ansträngning.
Historian för ME sträcker sig tillbaka till åtminstone 1934 då ME uppträdde i epidemisk form i Los Angeles beskriven av Gilliam[3]. Sedan dess har författare såsom Melvin Ramsay [4] som intresserat sig för ME sedan ett utbrott på the Royal Free Hospital i London 1955. Andra är doctor Andrew Wallis från Skottland som i sin uppsats 1957 beskrev en epidemi i Cumberland i Norra England 1955[5]. Achesson gjorde 1959 en översiktsartikel över ME i epidemisk och endemisk form [6].
ME har sedan 1969 stått med i WHO:s klassifikation för sjukdomar (ICD) då benign myaltisk encefalomylelit introducerades som en neurologisk sjukdom i WHO ICD-8 (kod 323). [7]. Prefixet benign (godartad) hänsyftade till att det inte tog livet av sina offer liksom polio, men sjukdomen kan vara långt ifrån benign för de drabbade.
Namnet myalgisk encefalomyelit (ME) myntades på 1950-talet för att beskriva väldokumenterade utbrott av sjukdom; däremot är ME åtföljt av neurologiska och muskulära tecken och har en annorlunda definition än Kroniskt trötthetssyndrom. [1]
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 http://www.cdc.gov/cfs/cme/wb3151/chapter1/overview.html
- ↑ The clinical and scientific basis of myalgic encephalomyelitis chronic fatigue syndrome, Byron Hyde, 1992, The Nightinggale Research Foundation
- ↑ Gilliam AG. Epidemiological study of an epidemic diagnosed as poliomyelitis occurring among the personnel of the Los Angeles County General Hospital during the summer of 1934. Public Health Bulletin No. 240, April 1938.
- ↑ Myalgic Encephalomyelitis and Postviral Fatigue States: The Sage of Royal Free disease, A. Melvin Ramsay, 2nd edition, Gower Medical Publishing, London 1988.
- ↑ Wallis AL An investigation into an unusual disease seen in epidemic and sporadic form in a general practice in Cumberland in 1955 and subsequent years. MD Thesis. University of Edinburgh, 1957.
- ↑ The Clinical Syndrome Variously Called Benign Myalgic Encephalomyelitis, Iceland Disease and Epidemic Neuromyasthenia. Acheson ED. American Journal of Medicine 1959; 26: 569–95.
- ↑ International Classification of Diseases, I, World Health Organization, 1969, pp. 158, (vol 2, pp. 173)
