Jordhus
Från Rilpedia
Jordhus är en allmän term som beskriver byggnader uppförda i lera, jord separat eller tillsammans med något eller några organiska material och vatten. De organiska materialen kan till exempel vara halmstrå, bark eller träflis. Man skiljer på hus uppförda med kalk som bindemedel (så kallade stöphus) och hus konstruerade med obränt ler som bindemedel. Jordhus, med undantag av de så kallade stöphusen, kan betraktas som hus uppförda med minimal belastning på miljön både vad gäller material- och energiförbrukning.
Även om viss språkförbristring existerar för detta område kan jordhus som har ler som bindemedel kallas för lerhus, lerstenshus och stamphus. (Härtill kommer alltså de byggnader som har kalk som bindemedel.)
Innehåll |
Stamphus
Stamphus kallas också för piséhus och innebär att ren jord med speciella egenskaper har använts till uppförning av byggnadens väggar. Vanligtvis kan byggnadplatsen erbjuda tillräckligt bra jordkvalitet vilket innebär att kostnaden för transport av byggmaterial blir minimal. Byggnades väggar uppförs genom att jord hälles i speciella formar och stampas mycket hårt, med handkraft eller med maskinell hjälp. Formarna flyttas runt om byggnaden och förflyttas successivt uppåt tills väggens fulla höjd erhållits. Dörr- och fönsteröppningar skapas genom att kraftiga brädor placeras i överkanten av öppningarna. Stamphus kan göras flera våningar höga och behöver inget regelverk för att bära tak och golv om byggnaden uppföres på ett korrekt sätt. På grund av att jord har dålig isolationsförmåga kommer stamphus ofta att ha tjocka väggar om ingen annan isolering används. Väggtjocklekar på 60 cm är tillräckligt för att kunna bära exempelvis ett tak men då krävs isolering. Vid 90 cm väggtjocklek erhålls tillräcklig isolationsförmåga för svenskt klimat, åtminstone i södra Sverige. Stamphus betraktas ofta som hus med mycket gott inomhusklimat. Vid kallt väder lagrar stampshusväggarna mycket värme och på sommaren är det ofta svalt och behagligt.
Lerstenshus
Lerstenshus är hus uppförda med lufttorkade stenar av lera blandad med sand och vatten eller lera blandad med något organiskt material och vatten. Tekniken kallas också för adobé. Denna teknik är alltså inte vanlig tegelstensteknik där stenarna bränns i ugn. Här lufttorkas stenarna under längre tid.
Lerhus
Lerhus är hus uppförda med lera, sand, stråhackelse och vatten. Tekniken innebär att blandning läggs på i ett lager som får torka över natten varvid proceduren fortsätter med nästa lager. Denna teknik kallas också för mackelering. Den engelska termen är cob, den tyska weller, den franska bauge. Denna teknik betraktas som mycket tidsödande och utan formar blir väggarna lätt skeva och stor möda måste läggas vid att räta upp dem.
Halmbalshus
Inuti en bärande stomme av trä fylls väggarna upp med halmbalar som sedan putsas i flera lager med lera blandat med till exempel lin, träflis,kogödsel. Halmbalshus kan också uppföras med självbärande teknik utan bärande stomme av trä eller metall. Balarna staplas då i förband (på samma sätt som man murar med tegelstenar) och förankras i varandra med "dymlingar", d.v.s. störar av trä som trycks ned genom tre lager av balar. Denna byggteknik medför en hög isolationsförmåga då väggarna blir 40-45 cm tjocka.
Väggar med organiskt material ger god isoleringsförmåga. Väggarna blir dessutom diffusionsöppna vilket medför att fuktvandring kan ske åt båda hållen. Risken är då liten att fukt stannar kvar i väggen.
En hel del litteratur finns i ämnet, främst på engelska. Sök på "Straw bale house".
Litteratur
Litteraturen på detta område är sparsmakad. En god början är Lars Allan Palmgrens avhandling Svenska jordhus med lera eller kalk 1750-1950 som innehåller omfattande referenser.
