Fotoblixt

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Fotoblixt (elektronblixt) med riktbar huvudblixt, upplättningsblixt och sladdanslutning av typen PC-kontakt. Under blixthuvudet syns fotocellen till blixtens automatik.

Fotoblixt eller blixtlampa är en ljuskälla särskilt avsedd för fotografering. De ger extra ljus vid mörka förhållanden, fryser snabba rörelser och lättar upp kontrastrika bilder. Fotoblixtar finns i ett antal utföranden. Vissa mycket enkla, andra inbjuder till kreativ fotografering och blixtteknik.

Utveckling

Pulverblixt (1887)

Fotoblixtar har ända sedan fotografins tillkomst använts för att ge extra ljus åt fotografen. När lådkamera och glasplåtar var i bruk, så användes ett blixtljuspulver som hälldes i en ränna. När kortet exponerades antände fotografen eller dennes assistent pulvret, som under en kort sekund lyste som en extra sol och ett stort vitt moln bredde ut sig. Olyckor och bränder var inte ovanliga med denna typ av utrustning.

Efter och innan blixten (Philips Photoflux M3).

Philips Photoflux M3 med magnesiumtråd, ledtal 65 vid ISO 100

Blixtkub Monterad på en Kodak Instamatic

Blixtlampa (1920-talet)

När den fotografiska filmen blev mycket känsligare i början på 1920-talet, så minskade kraven på belysning. Det ledde till att det pyrotekniska pulvret som användes i pulverblixtarna kunde byggas in i en glaslampa. Istället för glödtråd, fick den en tråd av magnesium. Blixten fyrades av genom att man skickade en elektrisk impuls till en tändanordning som antände magnesiumtråden, som brann upp inom 1/15 – 1/60 s. Lampan gick bara använda en gång och blev mycket het.

Blixtlamporna korta brinntid medgav fotografering av sport och andra rörliga motiv under dåliga ljusförhållanden. En blixtlampa har en färgtemperatur på 3800 K, vilket gör den lämplig för svartvit fotografering. För färgfotografering användes blixtlampor med ett blått filter som gav färgtemperaturen 6000 K.

Samtidigt som blixtlamporna utvecklades olika metoder för att synkronisera blixtlampan med slutaren. Tidigare hade blixten antänds manuellt av fotografen först efter det att slutaren ställts öppen. Öppen slutare har beteckningen B på en kamera, vilket står för bulb (eng. för blixtlampa).

Till enklare småbildskameror användes s.k. kubblixt. Den består av en genomskinlig plastkub med fyra reflektorer och 4 små blixtlampor. Blixten kunde användas till fyra foton. Den fanns i två varianter. En som utlöstes elektriskt (PFC 4 blixtkub) och en som utlöstes mekaniskt (X-kub).

Elektronblixt (1930-talet)

Elektronblixten uppfanns på 1930-talet och består av ett för fylld med xenongas i vilket man gör en elektrisk urladdning på åtskilliga tusen volt. Elektronblixten har en brinntid på ca 1/300 s och användes länge för att frysa snabba rörelser. Utrustningen var dock mycket klumpig och blev mobil först på 1960-talet. Elektronblixten ger ljus som är lämpligt för färgfotografering (6000 K). Den är ingen engångsartikel som blixtlampan, utan kan användas så länge batterierna räcker. Elektronblixten konkurrerade snabbt ut blixtlamporna.

Blixttyper

Kamerablixt

Kamerablixt kallas alla typer av blixtar som antingen är inbyggda i kameran eller sätts fast på kameran. Den inbyggda varianten styrs vanligtvis av själva kameran, undantaget mycket enkla kameror och engångskameror som inte styr blixten alls. Nackdelen med de små inbyggda blixtarna är att de inte har speciellt lång räckvidd då de har ganska lågt ledtal, och dessutom är det nästan helt omöjligt att utföra någon form av blixtteknik med dem. På sin höjd brukar de ha en inställning för att motverka rödaögon-effekten.

Den typen av blixtar som, på ett eller annat sätt, monteras på kameran är oftast mer flexibla. Blixten kan belysa motivet i olika vinklar, riktas mot vägg eller tak för en mjukare indirekt belysning. Det finns specialblixtar ex ringblixt för makrofoto och blixtar med zoombar reflektor för sportfoto. En annan fördel med externa blixtaggregat är att man inte tär på kamerans batteri när man laddar upp blixten.

Fotostudio med tre studioblixtar. En av dom monterad i ett paraply, dom två andra i var sin softbox.

Studioblixt

En annan form av fotoblixtar är studioblixtar och som oftast används, som namnet anger, i en fotostudio eller fotoateljé. En studioblixt sitter monterad på ett stativ och belyser inte motivet direkt, utan ljuset reflekteras av ett paraply eller silas genom en softbox.

En studioblixt har inställningsljus. Det innebär att de har vanliga lampor inbyggda så att man kan se, redan innan exponeringen, hur skuggor och dylikt kommer att bli i den färdiga bilden.

Studioblixtar har ingen automatik. Fotografen får med blixtmätare och provbilder som vägledning justera belysningen.

Styrning

Ledtal

När blixtlampan kom så fick man en ljuskälla med jämn kvalité. Man började ange en blixts styrka med sifferbetäckningen ledtal. Fotografen använde tabeller, formler och beprövad erfarenhet för att komma fram till hur kamera och blixt skulle ställas in.

Tyristorstyrning (1960-talet)

När halvledartekniken utvecklades på 60-talet lanserades den automatiska tyristorblixten. Den har en fotocell som övervakar hur blixten belyser motivet. När blixten belyst föremålet tillräckligt så släcker den blixtröret och undviker därmed att bilden överexponeras. Brinntiden för en tyristorstyrd blixt ligger mellan 1/300 s (full effekt) och 1/40000 s (lägsta effekt). Tyristorstyrningen tar inte hänsyn till hur mycket ljus som kommer från andra ljuskällor, vilket ofta leder till felexponering i solljus. Styrningen utgår från att man har ett normalobjektiv monterat på kameran. Om man fotar med teleoptik så kommer föremål som finns utanför bildytan att tas med i blixtens beräkningar och ger ibland felexponerade bilder.

Principskiss av en kamera försedd med TTL.

TTL – Through The Lens (genom objektivet)

TTL är en blixtstyrning som utvecklades av Olympus på 1970-talet. Istället för att ha en fotocell monterad på blixtaggregatet som läser av belysningen, så har ett TTL-system fotocellen monterad i kamerahuset. Fotocellen läser av hur mycket ljus som reflekteras från filmen och styr blixtens brinntid och kamerans exponeringstid. Med TTL mäts enbart ljuset som faller genom objektivet. Det går att skifta objektiv/zooma utan att man får problem med ljusmätningen. Det finns ingen industristandard, utan alla tillverkare har sina system. En Canonblixt går m.a.o. inte att använda på en Nikonkamera och vise versa pga att kontakterna i blixtskon har olika utförande.

Förblixt

När digitalkamerorna fick sitt genombrott i slutet av 1990-talet så var man tvungen att utveckla ett nytt system för blixtstyrning. Bildsensorn på en digitalkamera har metallglans, och det går inte att läsa av exponeringen tillförlitligt med en fotocell i kamerahuset. Istället låter man blixten skicka ut en svag förblixt för att ta reda på motivets beskaffenhet innan huvudblixten avfyras bråkdelen av en sekund senare. Förblixten har den nackdelen att utlöser optiska slavtändare, som får bytas ut mot radiostyrda för att erhålla samma funktion

Se även

• blixtsynkronisering
• ledtal

Referenser

Källor

• Hedgecoe, John: Stora Fotoboken, 1995. ISBN 91-534-1615-5. 
• Lundqvist, Pär: Foto - Min hobby, 1978. ISBN 91-7136-151-0. 

Externa länkar

• [1] - Bild på pulverblixt
• [2] - Information om blixtlampor
• [3] - Artikel om blixtteknik (engelska)