Civilförsvarsförbundet
Från Rilpedia
Civilförsvarsförbundet är en ideell frivilligorganisation i Sverige med uppgift att informera och utbilda allmänheten i hur man klarar olika typer av krissituationer, t.ex. nödsituationer utomhus, längre elavbrott, förorenat dricksvatten eller en längre tids isolering. Civilförsvarsförbundet tillhandahåller också frivillig personal för kommuner som drabbas av extraordinära händelser och är följaktligen en del av samhällets krishanteringssystem. Den 31 december 2005 hade Civilförsvarsförbundet drygt 23 000 medlemmar organiserade i civilförsvarsföreningar. Förbundet leds av generalsekreterare Anders M. Johansson (2006).
Historik
Civilförsvarsförbundet grundades 30 januari 1937 som Luftförsvarsförbundet. Grundandet var en följd av att regeringen tillsatt en luftskyddsutredning som bl.a. konstaterade för att den frivilliga föreningsverksamheten skall beredas större effektivitet uttalas önskvärdheten av att densamma koncentreras till en hela riket omfattande organisation. Till grundandet inbjöds samtliga landshövdingar för att ge organisationen status som stöddes av statsledningen, allt i syfte att undvika eventuella militanta tendenser. 1937 antogs Luftförsvarslagen. Efter förbundets grundande inleddes en omfattande informations- och utbildningskampanj över hela landet vilket ledde till att man vid andra världskrigets utbrott hade 400 lokala föreningar, nära 160 000 medlemmar och 3000 utbildade instruktörer. Dessa instruktörer hade på samma tid utbildat 200 000 personer till hemskyddsledare och hemskyddssamariter. Under tiden 1939-1948 fortsatte man planera och bygga ut civilförsvaret, t.ex. genom att bygga skyddsrum och inrätta civilförsvarsplikt. En stor civilförsvarsorganisation byggdes upp. Vid slutet av andra världskriget sjönk medlemsantalet, främst till följd av en minskande nyrekrytering och 1948 fattade man beslut om ett permanent civilförsvar.
Under 1950-talet minskade behovet av hemskydd eftersom den allmänna försvarsdoktrinen antog att ett framtida luftangrepp med stor sannolikhet skulle inkludera användandet av kärnvapen. Detta gjorde att de många skyddsrummen blev i stort sett värdelösa eftersom städerna skulle utrymmas i händelse av krig. Luftskyddsförbundet skapade då begreppet självskydd - den enskilde medborgaren skulle läras att skydda sig själv och andra. Dessa utbildningar startades 1961 i samarbete med bl.a. Röda korset och Svenska Brandförsvarsföreningen. Från 1959 hade man börjat bygga upp den nya civilförsvarsorganisationen tack vare kraftigt ökade anslag och Rosersberg blev civilförsvarets egen skola. Under hela 1960-talet fortsatte självskyddsutbildningarna.
1973 var den beslutade civilförsvarsorganisationen klar till 90 %. 1975 kom en ny skyddsrumslag där man knöt skyddsrumsbyggandet till kommunerna, d.v.s. när nybyggnation av fastigheter gjordes skulle man på kommunal nivå uppmuntra, bistå och delfinansiera byggandet. Man började förbereda en ny organisation för 1980-talet.
1986 beslutade riksdagen att även ansvaret för hemskydd skulle föras över på kommunerna. Civilförsvarsförbundet fick i uppdrag att rekrytera och utbilda 30 000 hemskyddsombud, allt på frivillig basis. Lokala civilförsvarsföreningar bildades i många kommuner, starkt understödda av länsstyrelser och kommunala förvaltningar.
1991 introducerades en ny hemskyddsutbildning som även exporterades bl.a. till Baltikum. 1992 nåddes målet 30 000 hemskyddsombud. Samtidigt fortsatte den stora omvandlingen av totalförsvaret till följd av det kalla krigets slut och kommunismens fall. 1995 trädde en ny lag om civilt försvar i kraft och ansvaret för hemskyddet överfördes på kommunerna. 1996 blev, till följd av ansvarsöverföringen och ekonomiska nedskärningar i kommunerna, hemskyddet mer och mer en papperskonstruktion. 2002 fattade riksdagen beslut om att införa ett nytt krishanteringssystem med kommunerna som samordningsansvariga för krishanteringen på lokal nivå. Överstyrelsen för civil beredskap, ÖCB, lades ner och istället inrättades Krisberedskapsmyndigheten.
