Christie-upphängning
Från Rilpedia
Christie är en typ av upphängning som utvecklades under 1920-talet av den amerikanske uppfinnaren och konstruktören John Walter Christie. Systemet var huvudsakligen en typ av upphängningssystem för stridsvagnar som Christie själv utvecklat. Systemet medgav väsentligt längre fjädringsväg än de stålfjädersystem som då användes, vilket gjorde att de stridsvagnar han utvecklade kunde köras snabbare i terräng, samtidigt som de fick en lägre profil. Systemet användes för första gången i modellen M1928, och användes i alla hans konstruktioner fram tills hans död 1944.
Christie förespråkade snabba, lätta stridsvagnar med stor räckvidd, tänkta att penetrera fiendens linjer och angripa hans infrastruktur och logistiska organisation. De tidiga modellerna under 1920-talet hade problem vid terrängkörning, mycket på grund av upphängningen. Under slutet av 1920-talet arbetade Christie därför intensivt med en ny lösning av upphängningen. Problemet berodde till stor del på att det utrymme som stålfjädrarna kunde röra sig i var begränsat: för en fjädringsväg på 25 cm krävdes sammanlagt mellan 50 och 75 cm utrymme i höjdled för fjäder och stag, vilket hans små och lätta stridsvagnar helt enkelt inte hade plats för.
Lösningen var en mekanism om överförde rörelseriktningen från höjd- till sidled. Bärhjulen monterades på ett stag som kunde röra sig i höjdled. Högst upp på staget satt en L-formad svängarm (eng. bell crank) som överförde rörelsen bakåt. I änden på varje arm monterades en fjäder, som eftersom den satt parallellt med marken inuti chassit kunde vara i princip hur lång som helst. Resultatet var en avsevärd ökning av fjädringsvägen, från 10 cm i de ursprungliga modellerna, till 25 cm i M1928, 35 cm i M1930 och 60 cm i M1932. Även om Christies egna modeller aldrig massproducerades, fick upphängningssystemet stor spridning, framförallt i den sovjetiska T-34 och BT-serien (även om dessa stridsvagnar hade vertikala eller snett monterade stålfjädrar).
En annan funktion som var typisk för Christies modeller var den 'konvertibla' driften: möjligheten att ta bort larvbanden för körning på väg, vilket medgav högre hastigheter, mindre förslitning av banden och större räckvidder. Christie använde mycket stora gummiskodda hjul utan återförare för banden. Larvbanden på 1930-talet hade stora mittenkuggar, och därför använde man dubbla hjul så att mittentänderna kunde löpa mellan hjulen. Den konvertibla driften användes på den sovjetiska BT-serien, men eftersom fördelarna inte uppvägde det extra utrymme som krävdes i vagnen, försvann systemet i och med T-34.
Gummiskodda bärhjul började snabbt användas på nästan alla samtida stridsvagnar, eftersom de gjorde att banden inte slets lika fort. De stora hjulen och de "hängande" banden är typiska för Christie-upphängningen, men många modeller identifieras felaktigt som Christie-konstruktioner. Christies egen konstruktion användes bara i ett fåtal modeller, främst den sovjetiska BT-serien, T-34, de brittiska Cruiser-stridsvagnarna, inklusive A-13, Coventanter, Crusader och Cromwell, samt i vissa experimentella italienska modeller.
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
