Batyskaf
Från Rilpedia
Batyskaf är en tidig undervattensmaskin uppfunnen år 1939 av Auguste Piccard. Batyskafen är byggd för att klara av det stora tryck som finns på stora djup. Batyskafen Trieste gjorde det första och hittills enda bemannade besöket till botten av Marianergraven 1960. Farkosten liknar dagens ubåtar, men saknar framdrivningsmaskineri och klarar av att dyka till betydligt större djup än ubåtar. Batyskafen fungerar i princip som en varmluftsballong. Batyskafen kan bara göra ett dyk och en uppstigning, efter det måste den laddas om med ballast och fotogen.
Funktion
För att dyka fyller batyskafen lufttankar med havsvatten, men till skillnad från ubåtar kan batyskafen inte fylla tankarna med komprimerad luft igen då det inte är praktiskt möjligt att bygga en tank med komprimerad luft som har större tryck än det omgivande vattnet på djup av ett par tusen meter. Istället har farkosten med sig ballast i form av järnkulor som släpps, och på så vis stiger farkosten. Luckorna som håller inne stålkulorna hålls stängda av en elektromagnet, så för att släppa ballasten stängs strömmen av och luckorna öppnas. Detta för att ifall något skulle gå fel och fartyget blir strömlöst så släpps ballasten automatiskt. För att reglera nedstigningshastigheten finns stora tankar fyllda med fotogen. Detta har fördelen att fotogen kan inte komprimeras och tankarna behöver inte byggas för att stå emot det omgivande vattnets tryck då samma tryck råder inne i tanken. Fotogen har även lägre densitet än vatten och ger alltså positiv flytkraft till farkosten. Önskar man dyka snabbare släpper man ut lite fotogen och ersätter med havsvatten och minskar fartygets positiva flytkraft och farkosten dyker snabbare.
Trieste
Den mest kända batyskafen var Trieste, vilken var den andra batyskaf som Piccard byggde. Trieste köptes av amerikanska flottan 1957. 1960 dök Trieste ned till den djupaste punkten på jorden, Challengerdjupet i Marianergraven, 10,911 meter under havsytan. Några år efter rekorddykningen moderniserades Trieste och fick namnet Trieste II. Den deltog i många forskningsprojekt och tjänstgjorde även i den amerikanska flottan. Till slut hamnade den på amerikanska flottans museum i Keyport, Washington.
