Aunus-expeditionen
Från Rilpedia
Aunus-expeditionen till Östkarelen våren och försommaren 1919 företogs av en frivillig kår på ca 3.000 man under befäl av jägareofficerare som Aarne Sihvo och Jussi Sihvo, Gunnar von Hertzen, Paavo Talvela m.fl. för att undsätta den därvarande befolkningen, som sades ha gjort uppror mot bolsjevikerna. Den karelska expeditionen var en liknande men mindre hjälpaktion av frivilliga trupper från Finland 1921-1922.
Innehåll |
Politisk och strategisk bakgrund
Företagen hade ett politiskt ett strategiskt mål; Om sovjetväldet i Östkarelen kunde brytas fanns avsevärda möjligheter till ökad säkerhet för den nya finska staten; i ansvariga politiska och militära kretsar bedömdes att Finlands östgräns mot Sovjetunionen skulle vara omöjlig att försvara om man inte kunde skjuta fram gränsen till floden Svir vid Ladoga, Vita havet i norr och sjön Onega och därigenom åstadkomma en avsevärd gränsförkortning. Landområdena man därvid måste lägga under sig var glest befolkade av de med finnarna besläktade karelarna. Det militäroperativa målet blev då att förstöra eller erövra Murmanskbanan, som hade utomordentlig betydelse för upprätthållandet av sovjetväldet över Östkarelen. De framtida riskerna med en dylik operation vad avser förhållandet till en stabiliserad Sovjetunion ansågs betydande så operationerna erhöll inget öppet understöd från officiellt finländskt håll, men skadade trots detta relationerna mellan Finland och Rådsryssland.
Aunus-expeditionen
Tidpunkten ansågs lämplig med tanke på Sovjetmaktens beträngda läge. Avsikten var ursprungligen att erövra hela Olonetsnäset inklusive Petroskoi före islossningen på Ladoga, men avfärden fördröjdes genom den finländska regerigens tvekan om företagets ändamålsenlighet.
Expeditionen utrustades med bistånd av privata understödsorganisationer (i bakgrunden sotd vissa ekonomiska intressen; Aunus var en av Rysslands skogrikaste provinser) men såväl beväpning som den övriga utrustningen var högst bristfällig. Gränsen överskreds den 21 april 1919 i Rajakontu och två dagar senare intogs staden Aunus (Olonets). I strider som fördes med växlande framgång besatte jägarmajor von Hertzen under vårens lopp sydvästra Olonetsnäset fram till floden Svir, medan en annan avdelning under jägarmajor Talvela ryckte fram från Suojärvi mot Petroskoi.
En rysk motoffensiv ledde dck till att staden Aunus måste uppges, och i slutet av maj gick fronten på Olonetsnäset längs linjen Tuulos-Nurmoila. Bakom denna frontlinje tillsatte en grupp karelare en temporär regering, vilken som första åtgärd lät kungöra allmän mobilisering och utfärda kallelse till ett konstituerande möte för det erövrade området. Vid detta möte, som hölls mellan den 5 och 7 juni i Rajakontu, proklamerades Aunus' anslutning till Finland. Den 26 juni gjorde bolsjevikerna en överraskande landstigning från Ladoga i de finländsk-karelska truppernas rygg vid Vitele och inledde samtidigt en offensiv på Tuulosavsnittet. Sedan en bolsjevikavdelning även i riktningen Petroskoi hade lyckats överflygla expeditionskåren, blev denna tvungen att retirera in på finländskt territorium, dit även tusentals karelska flyktingar sökte sig.
Aunus-expeditionen påminner mest om finska inbördeskriget. Mot sig hade de vita just röda styrkor som hade flytt över till Ryssland efter nederlaget. Även karelska och ryska fångar hade större chans att klara livhanken än tillfångatagna finska rödgardister.[1]
Karelska expeditionen
En liknande men mindre hjälpaktion av frivilliga trupper från Finland företogs även 1921-1922. Våren 1921 inträffade i Fjärrkarelen en resning mot bolsjevikerna, som dock kuvades. På hösten samma år utrustades två karelska regementen (ca 3.000 an) invid den finska gränsen med bistånd bl.a. av olika flyktingorganisationer i Finland. En bataljon bestående av karelare och finländare under befäl av Talvela erövrade i december 1921 socknarna Repola och Porajärvi. Talvela blev därefter överbefälhavare för de karelska styrkorna, som besatte största delen av Vitahavskarelen och norra Aunus. I striderna deltog ca 500 finländare, varav 27 jägarofficerare som innehade olika befälsposter. Läkarsällskapet Duodecim sände två ambulanser och medicisk personal.
De upproriska måste dock ge vika efter hårda strider sedan rådsregeringen koncentrerat överlägsna styrkor till Fjärrkarelen. Till karelarnas mest fruktade motståndare hörde en skidkår bestående av finska kommunister under befäl av Toivo Antikainen. De sista deltagarna i expeditionen återvände till Finland i februari 1922. Cirka 15.000 fjärrkarelska flyktingar följde med de retirerande trupperna.
Politisk och strategisk bakgrund
Företagen hade förutom ett politiskt även ett operativt militärt mål, nämligen att förstöra eller erövra Murmanskbanan, som hade utomordentlig betydelse för upprätthållandet av sovjetväldet över Östkarelen. Om sovjetväldet i Östkarelen kunde brytas fanns avsevärda möjligheter till ökad säkerhet för den nya finska staten; i ansvariga politiska och militära kretsar bedömdes att Finlands östgräns mot Sovjetunionen skulle vara omöjlig att försvara om man inte kunde skjuta fram gränsen till floden Svir vid Ladoga, Vita havet i norr och sjön Onega och därigenom åstadkomma en avsevärd gränsförkortning. Landområdena man därvid måste lägga under sig var glest befolkade av de med finnarna besläktade karelarna. De framtida riskerna med en dylik operation vad avser förhållandet till en stabiliserad Sovjetunion ansågs betydande så operationerna erhöll inget öppet understöd från officiellt finländskt håll, men skadade trots detta relationerna mellan Finland och Rådsryssland.
Se även
Referenser
Noter
- ↑ Vahtola 1997, s. 162f
Litteratur
- Uppslagsverket Finland, 1 (1982)
- Uppslagsverket Finland, 2 (1983)
- Vahtola, Jouko, Nuorukaisten sota (1997)
- von Herzen, Gunnar Aunusexpeditionen
