Från Rilpedia

Antinomism (av grekiska αντι ’emot’ och νομος ’lag’), teologiskt en benämning på varje livsåskådning eller åsikt, som under sken av kristlig frihet ringaktar moralens betydelse och ändamål.

Ordformen antinomism uttrycker språkligt ett teoretiskt bekämpande av (den mosaiska) moralen och har sitt upphov från Luthers strid mot Agricolas hyperevangeliska ensidighet. Gängse språkbruk har emellertid upptagit ordet i betydelse av ett praktiskt kränkande av traditionalistisk morallära (anomism). En dylik, kristendomens djupa moralkrav motsatt, antinomistisk strömning har från apostolisk tid än smygande, än uppenbart följt den kristna historien åt. Redan Paulus hävdande av den kristliga friheten och kritik av bokstavsträldomen under lagen var utsatt för missförstånd i antinomistisk riktning (Gal. 5), och de nytestamentliga författarna bekämpar flerstädes rörelser, vilka, såsom nikolaiterna (Uppb. 2:14-15), i den kristliga friheten sökte en köttets frihet.

Gnostikernas dualism mellan ande och materia kulminerade i en antinomism, som skaffade flera av deras partier ryktet att vara fiender till varje dygd. Manikeiskt färgade riktningar förde antinomismen in i medeltiden, och den vann en avsevärd utbredning bland dess spiritualistiska sekter. Även reformationstidens vederdöpare, den nyare tidens antonianer m.fl. har representerat en antinomistisk subjektivism.

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Antinomism, 1904–1926 ^(Not).