Anna Charlotta von Stapelmohr
Från Rilpedia
Anna Charlotta von Stapelmohr, som gift Schröderheim, född 1754, död 1791, var en svensk adelsdam och hovdam, gift med politiken Elis Schröderheim. Hon var en känd profil i den gustavianska epoken. Poeter som Crusenstople, Bellman och Leopold skrev dikter om henne.
Hon var dotter till öfverdirektören vid Stora Sjötullen Christoffer Lorentz von Stapelmohr och Maria Lucretia Dittmer. Föräldrarna höll ett stort umgängesliv. Hon gifte sig 22 år gammal med Elis Schröderheim och blev därmed Stockholms kanske mest omtalade värdinna. Maken var då inrikesminister och blev senare kungens närmsta man och en av Sveriges största makthavare. I den salong hans fru höll samsades hans godmodiga skämt med hennes spetsiga verbalitet och konversation och giftiga tunga. Hon beskrivs som passionerad, spotsk och intelligent och till utseendet var hon vacker med "brinnande, bruna ögon".
Äktenskapet var inte något kärleksäktenskap. Flera av umgängesvänner utpekades som hennes älskare och hon var omtalad för sina kärleksaffärer.
1789 var den kunglige sekreteraren Seele hennes älskare. Han kallades l'Adonis de la Roture och var känd för att klä om 3 eller 4 ggr om dagen för att "åkande, gående eller ridande visa sin skönhet." Charlotte blev gravid med Seele. Schröderheim krävde skilsmässa och krävde att barnet skulle dödförklaras och tas ifrån henne så fort det var fött. Det sades att Kungen hade fått honom att kräva detta efter att ha blivit pikad av henne: då Gustav en gång pikat henne för hennes tycke för en av hans stallmästare, hade hon svarat: "jag måste nöja mig med en understallmästare, ers maj:t; ty min man har ej råd, att hålla sig hovstallmästare", något han tog som en pik för en pik på hans påstådda relation till hovstallmästare Munck. Det blev skandal; sympatierna var på Charlottes sida. Charlotte dog efter förlossningen 1 januari 1791 "av sorg", 37 år gammal.
Elsa Fougt höll 1796 ett åminnelsetal i Stora Amarantherorden över henne:
| ” | Hof och stad beundrade snart hennes utvalda smak, hennes lekande snille. Vitterheten och de sköna konsterna smickrades af hennes bifall. Hennes hus blef samlingsstället för det bästa sällskap och en skola för den goda tonen, den sanna belefvenheten, den anständiga glädjen.Man skockades omkring henne, att uppsnappa hvart ord; man beundrade och prisade hennes qvickhet. Hvarje infall ansågs förträffligare än det föregående, och de funnos, som trodde sig sjelfva vara snillen, blott för det de hört henne och kunnat eftersäga hvad hon, äfven utan öfverläggning, framjollrat. Så framskredo några glada år, under hvilka hon, smickrad af allas bifall och trygg vid sitt goda hjertas eget vittnesbörd, sorgfri öfverlemnade sig till den stora verldens lysande nöjen. | ” |
Referenser
- Oscar Levertin, Från Gustaf III:s dagar
