Västgötaspets
Från Rilpedia
Västgötaspetsen är en hundras. Den anses vara en av de genuint svenska raserna, även om viss oklarhet fortfarande föreligger beträffande släktskapen med den delvis typlika Welsh corgi. Huruvida vikingarna hemförde hundar av denna spetstyp till Sverige eller tvärtom torde vara svårt att klarlägga, men nutida kynologisk forskning anser att denna ras verkligen har uppkommit i Sverige.
Västgötaspets är en lågbent, dock ej för lågställd, kraftig och orädd liten hund, vars hållning och uttryck vittnar om vaksamhet, energi och frimodig livlighet. Rasen är lite säregen då två svanstyper förekommer, lång svans och alla variationer av medfödd stubbsvans. Färgmässigt kan de skilja sig åt en hel del, men de förekommande färgerna är grå, gråbrun, grågul, rödgul eller rödbrun med ljusare nyanser av nämnda färger. Ljusare markering över skuldrorna, s.k. selmarkering, är högst önskvärt liksom ljusa kindmarkeringar. Idealmankhöjd för en hanhund är 33 cm och för en tik 31 cm, en variation på 2 cm över eller 1 cm under idealmåttet är tillåten.
Västgötaspetsen har vallningen som sin specialitet, och då rör det sig om nötvallning men jobbar också gärna med djur i mindre skala så som att fångar råttor och vaktar höns. Många västgötaspetsar har klarat sig mycket väl som lydnads-, bruks- och agilityhundar. Den används också som eftersökshund på vilt och är omtyckt för sin spårnoggrannhet och sitt lagom snabba tempo men framför allt är den en verklig familjemedlem som deltar i alla sammanhang där den tillåts att vara med och fungerar utmärkt som tålig och glad lekkamrat åt barnen. Rasen är frisk och sund utan kända rasdefekter eller sjukdomar och det har funnits hundar som levt till mycket hög ålder.
Specialklubben för Västgötaspets (SKV) är rasens klubb som bildades 1976 och vars främsta uppgift är att arbeta för att rasen bevaras som den friska och sunda hund den är och att driva frågor som främjar detta gentemot myndigheter och andra organisationer.
Kring 1942 var rasen nästan utdöd men Björn von Rosen och Karl-Gustaf Zettersten räddade rasen genom att cykla runt på den västgötska landsbygden. De hittade västgötaspetsar och kunde rädda rasen.
